Som bilderna ovan så fint illustrerar så var jag något kopiöst svullen. Alltså på riktigt inte ens okej svullen utan "aunt marge i harry potter"-svullen. Försöker hålla god min men man ser ju hur otroligt sliten och trött jag var på bilden till höger. Båda är tagna för ett år sen plus/minus någon dag bara.

 

Nä jag är sååå glad över att ha min lilla guldklimp utanför magen trots allt slit det innebär såklart. Vi har hängt ute i trädgården hemma hos mamma och pappa och han har fått bada i en plastbalja för att svalka av sig. Han är ju dessutom så himla go och härlig att hänga med och ingen dag ä tråkig med honom.

 

Tvivlar starkt på att han kommer att gå eller krypa inom den närmsta månaden. Han har helt enkelt inte så bråttom med det där. Visserligen har han börjat dra sig lite fram på mage men han gillar fortfarande allra mest att gå längs med möbler och genom att hålla i våra fingrar. Vår kille är mer av den verbala sorten och vi har nog insett att han faktiskt kan säga både titta och där.

 

Blev lite besviken ändå då jag alltid föreställt mig att han plötsligt bara en dag skulle säga ett klockrent ord så att man visste klockslag och hela alltet men givetvis fungerar det väl oftast inte så. Nä han har nog redan sen han var 10 månader övat in "däh" (=där, ofta när han pekar på lampor men även till typ mormor eller katten) och på sistone har det smugit sig in ett och annat "titta" (också oftast när det gäller lampor.. han är lite smått fixerad). Vincent har ju alltid varit väldigt pratig av sig så kanske är det det han satsar på istället för att härja runt på egen hand. Dessutom är vi 90% säkra på att han sagt mamma och pappa men eftersom att det ju är såååå viktigt att han säger rätt ord först (såklart.. duuuh!) så är ju de 10 % ganska viktiga. Så än så länge har vi båda hoppet uppe.

 

För mig är ju hela förisstarten superstressande men jag har så smått börjat acceptera att han inte kommer kunna gå när han börjar där och att det kommer gå bra ändå. Personalen är ju superduktiga och vi kommer göra allt vi kan för att ha honom där så korta dagar som möjligt. Tar han sina första steg på föris så är det givetvis jättetråkigt men inget jag kan göra något åt.  Bara att gilla läget. Känns inte hundra än men när han väl går där tror jag det kommer kännas helrätt. Kan bara inte släppa att han blivit så stor fast han fortfarande är så liten. Förstår ni hur jag menar? MEN vi har faktiskt en hel månad kvar då han bara ska gå hemma med sin pappa så jag skall njuta av den sista tiden av bebistiden så gott jag kan. Det väntar ju ett nytt fantastiskt år runt hörnet!