Nu ligger lillen och sover i vagninsatsen i sovrummet medan jag och Tom värmer våra iskalla kinder uppkrupna i soffan. Ja vi har precis kommit hem från vaccinationen.

 

   

Fick övertalat Tom att följa med och det var väl för väl för jag var inte nådigt nervös. Hade en stor klump i magen när vi traskade mot bvc mitt bland alla höstlöv. Vincent var dessutom på strålande solskenshumör och låg och kikade och pratade med sin vagnmobil.

 

Först fick vi väga och mät och "lillen" är nu hela 64 cm lång och väger strax över 6,9 kilo. Han är verkligen en stor bebis. Inför sjuksköterskestudenten berömde vår bvcsköterska allt mitt slit med amningen som krånglat sen dag ett och att han gått upp så fint helt utan tilläggsmatning. Det gör allt kämpande med amningen värt det.

 

Sen var det dags för själva vaccinationen och Vincent får sitta i pappas knä (jag klarade det bara inte) utan brallor. Två sjuksköterskor sticker samtidigt i varsit lår och direkt så blir V helt röd i ansiktet och jättejätteledsen. Han gråter och gråter och kippar efter luft. Det bara hugger i mitt hjärta och för en sekund så trodde jag att jag skulle börja gråta men lika fort samlar jag mig igen för att finnas där för V som vi tillsammans försöker krama om och trösta. Han gråter kanske i fem minuter och ser sen så ynklig ut stackarn.

 

På vägen hem somnar han i vagnen och nu sover han fortfarande. Nu håller vi tummarna för att feber och elände håller sig borta men vi har ändå laddat upp med lite alvedon här hemma utifall att. 

 

Nu skall jag dra iväg en sväng till Frölunda Torg för att inhandla det sista till dopet på lördag. Ingen rast ingen ro!