Inga dissektioner

Observera att inlägget kommer att bli långt!

 

Tyvärr så måste jag meddela att efter gårdagens inlägg så har jag bestämt mig för att inte delta i dissektionerna. Jag gissar att många, inklusive jag själv, var väldigt nyfikna på hela dissektionsprylen men trots det har jag alltså beslutat mig för att inte vara med.

 

Föreläsaren igår gick igenom flera aspekter kring just dissektionerna. Han pratade om varför det är viktigt för utbildningen, den psykologiska aspekten osv. I slutet så tog han upp hur själva balsameringen av kropparna går till och nämnde här att de bland annat behandlas med formalin.

 

Formalin är nog som de flesta vet ett gift och speciellt gasen är det som är farligt. För att kunna jobba i dissektionssalen har de därför installerat ordenlig ventilation som, om jag inte minns helt fel, bytte ut all luft i salen 20 ggr per timma.

 

Det är alltså inte farliga doser av formalin i luften för oss men han påpekade att om man var gravid så skulle man tänka till en extra gång. Forskning kring fosterpåverkan är nämligen inte så omfattande och trots att doserna är väldigt låga och att varken människor eller foster (särskilt inte efter vecka 12) borde ta skada så skulle en gravid kvinna som föder ett barn med fel som skulle kunna relateras till exponering av formalin aldrig sluta beskylla sig själv för att kanske ha orsakat detta genom att delta i dissektionerna. Därför nämnde han att gravida tjejer får avstå från dissektionsmomentet i kursen.

 

Jag tyckte inte det verkade vara en så stor fara och risken var iprincip obefintlig så jag tänkte tat jag kör på och så får vi se. När jag senare på kvällen hade undervisning i CNS och vi tittade på hjärnor (ja jag har hållt i en livs levande väldigt död människohjärna :S) så kände jag hur ångesten kom smygande.

 

Jag vet inte om det bara var jag som påverkades extra mycket (kanske p.g.a. graviditeten) men formalinångorna stack mig i ögonen så det sved och jag bara mådde allmänt jättedåligt över att vara där inne trots att det var intressant.

 

När jag sedan åkte hem hade jag tårarna i ögonen och jag insåg att det inte var värt det. Man vill inte riskera sitt barns hälsa, oavsett hur liten chansen är. Att jag sedan kommer gå runt och oroa mig hela graviditeten är i sig inte heller speciellt hälsosamt så imorse skrev jag ett brev till ansvarig lärare och bad om att få avstå.

 

Jag hade ändå inte tänkt lägga upp bilder på diverse saker och prata högljutt om mina upplevelser i dissektionssalen (detta är nämligen strikt förbjudet enligt tystnadsplikt) men jag har en och annan vårdstudent/sjukvårdarbetande som följer min blogg och är lite extra intresserad av vad jag gör i skolan så jag tänkte bara förklara varför jag kom fram till detta beslut.

 

 

Givetvis är jag besviken eftersom detta är en ganska unik upplevelse men med hjälp av min kära vän internet (finns nämligen mängder med dissektionsvideos uppladdat) borde jag inte komma ut på andra sidan som en sämre läkare än någon annan.

 

Detta var rätt beslut för mig! Usch nu känner jag massa obehag igen när jag tänker på det. Ska gå och göra en kopp te och lugna mig lite. Tur att bebis har sparkat på som vanligt i magen idag :')

Du tror inte att du kan övertala dem att kanske få vara med på nästa kurs dissektioner istället? :-) det borde ju inte vara några problem för dem att ordna det tycker en ju!

Jag förstår dig till 100! Man vill inte riskera ett friskt barn för något. Det finns nog inget annat som är värt mer! Tycker att du gör helt rätt och precis som du säger så skulle det inte vara hälsosamt att oroa sig resterande tid utav din graviditet. Men som kommentatorn ovan undrar jag om du inte skulle kunna vara med i en senare klass dissektioner, när du fött ditt barn och börjat på studierna igen. Det borde ju gå att ordna tycker man!

Ha det bra! :)