Preptentan är nu avklarad och jag är godkänd. Drog bara en lättnandes suck när jag gick ut ur salen. Särskilt bra presterat med ett huvud som känns som om det är fyllt med Play doh och en hals som inte kan förmå mig att prata som en normal människa.

 

Nog om skolan. Ska bädda ner mig riktigt ordentligt nu och ta hand om mig själv men måste först berätta om något som, när det händer, varje gång fascinerar mig.

 

Bussen in till skolan idag var full med folk och alla stod och trängdes sådär lagom mysigt när det bara kom på mer och mer människor. Busschauffören är av den typen att "ni ska minsann gå på där fram trots att bussen är överfull". Vad jag har förstått det (när jag en gång satt på bussen och tjuvlyssnade på ett samtal mellan chauffören och en passagerare) så får man gå på på alla dörrar på stadsbussarna eftersom chauffören inte har viseringsplikt (ska hålla koll att man stämplar). Det är visst nått magiskt med bussar med nummer högre än 100 eller 300 som inte längre räknas som stadsbussar trots att halva deras tur går genom göteborgs stad. Där måste man gå på där fram nämligen.

 

Chaufförerna brukar alltid vara väldigt medvetna om detta men de stackars passagerarna har ingen aning om att en buss som går från Valand kräver påstigning där fram medan en annan buss inte gör det. Hur ska man kunna veta det om det inte står någonstans? Jo jag tycker väl då att busschauffören kan vara så snälla och ropa ut det i högtalarna eller så så att vi får reda på det och kan gå på fram nästa gång. No biggy där liksom. Busschauffören jag åkte med idag körde dock på en helt annan taktik. Förutom att blänga med sitt ondaste öga i spegeln som leder bak i bussen så försökte han stänga bussdörrarna så fort som möjligt för att "förhindra felpåstigare" gick inte detta då det stod nån ivägen så fortsatte han att gång på gång försöka stänga dörrarna. Flera människor som gick på fel lyckades bli klämda mellan dörrarna flera gånger. Sen när löser våld någonting överhuvudtaget? Ibland kan man ju undra!