För några veckor sedan publicerade socialstyrelsen en rapport som fastslog att gravida riskerar att föda för tidigt om de drabbas av covid-19 och därför räknas till riskgrupp. Som gravid läkare på sjukhus blir man ju genast orolig med tanke på att jag träffar så otroligt många människor, både kollegor, patienter och anhöriga, varje dag och att avstånd osv inte alltid kan hållas. Det har varit en kamp att göra min röst hörd i detta dock då region och sjukhusledning inte velat erkänna att det finns risk för smitta på arbetsplatsen men efter många om och men är jag nu akut omplacerad från kirurgiblocket till psykiatrin.

Jag gjorde min första dag på psykiatrin idag och eftersom att flytten skedde bara på några få dagar så hade varken jag eller mina nyblivna kollegor tid att förbereda oss. Dagen har därför varit helsnurrig men jag hoppas för allt i världen att det skall bli en bra, och framförallt coronasäker, placering. Vi får ta en dag i taget och utvärdera helt enkelt och känns inte detta heller bra så får jag fortsätta min kamp om att förhoppningsvis bli helt avstängd från arbetet för att skydda mig och bebisen i magen. 

Så mycket stress, tankar och känslor som yrt runt i min kropp den senaste tiden räcker och blir över för hela graviditeten och mer därtill. Jag har verkligen mått uruselt av bara tanken på att gå till jobbet och helt ärligt så räknar jag bara ner dagarna tills jag får gå hem på föräldraledighet den 4 juni nu. Jag är dock omringad (om än dock inte fysiskt i dessa tider) av en massa fantastiska och stöttande vänner, familjemedlemmar och kollegor som peppat mig när jag bara velat gråta vilket är en stor tröst och anledningen till att jag inte brakat sönder totalt. 

Jag har som grädden på moset precis varit del i en smittspårningskedja där jag blivit exponerad för just Covid-19 på jobbet och tagit test både i lördags och idag som tack och lov varit negativa. Jag skulle på riktigt kunna skriva en hel roman om de senaste 3 veckornas virvelvind men jag tänker att jag lämnar det så och försöker så gott jag kan att blicka framåt och ta en dag i taget som sagt. Ensam är verkligen inte stark så ett stort tack till er alla som finns vid min sida ❤️ Ni betyder allt!