Det blir en...
Jag svävar som på moln efter vår magiska gårdag. Efter att ha haft så många jobbiga veckor så är denna känslan magisk i kroppen och jag vill aldrig att det skall ta slut. Igår var jag och Tom nämligen i Borås och gjorde ett privat tillväxtultraljud. Vi hade en tid bokad redan förra lördagen som vi tyvärr fick avboka i sista minuten då jag ju blev del i en smittspårning på jobbet och det enda spännande jag fick göra den dagen var att få en pinne uppkörd i hjärnan.
Jag var så nervös över att vi inte skulle komma iväg denna lördag heller och kunde först slappna av när vi klev in på Akleja kvinnoklinik och satte oss i väntrummet. Vilket ställe förresten! Otroligt fina lokaler och barnmorskan som tog emot oss var helt underbar. Hon ingjöt en sån trygghet i både mig och Tom. Anledningarna till att vi ville göra ett till ultraljud var flera. Bland annat så upplevde jag barnmorskan som gjorde mitt rutinultraljudet som extremt osäker, sen på grund av Covid så fick inte heller Tom vara med och sist ville vi dubbelkolla den osäkra gissning vi fått om könet.
Allt såg tack och liv sååå bra ut. Vi gick igenom och tittade på alla organ lite översiktligt och bebisen mätte endast 20g från medelvikt för den veckan jag är i (26+2 igår). Tillslut fick vi "titta mellan benen" och själva gissa på könet och det var ju solklart. Vi väntar en liten lillasyster ❤️
Det var svårt att få till en bra bild på henne då det börjar bli trångt där inne och hon låg och försökte få in fingrarna i munnen men här har vi lilltjejen.
Efter ultraljudet gick vi in på lindex och köpte varsin outfit till henne samt lite pyjamasar och strumpor. Vår Boråsvisit avslutades med lunch på Tugg (som verkligen lyckats bra med att coronasäkra sin restaurang, heja er!) innan vi begav oss hem igen till barnen som under tiden lekt med min grymma kusin och hennes kille som både nyligen haft corona (så smidigt!).
Nu börjar allt kännas lite mer verkligt. Att vi faktiskt skall få en liten bebis, en liten lillasyster, i månadsskiftet juni/juli. Hon röjer ju runt för fullt där inne varje dag men detta kändes ändå som sista pusselbiten för att verkligen få känna att det är på riktigt och särskilt för Tom som inte fått vara med på ett enda graviditetsrelaterat besök. Vi längtar efter dig!
Riskgrupp
Nä, nu är det verkligen dags att skriva av sig lite. De senaste veckorna i mitt liv har varit helt fruktansvärda verkligen så jag har inte haft en droppe energi över när jag kommit hem från jobbet och har många kvällar lagt mig redan strax efter åtta på kvällarna eftersom jag varit totalt slutkörd. Inte nog med att man är gravid och att det ju är en ansträngning i sig liksom...
För några veckor sedan publicerade socialstyrelsen en rapport som fastslog att gravida riskerar att föda för tidigt om de drabbas av covid-19 och därför räknas till riskgrupp. Som gravid läkare på sjukhus blir man ju genast orolig med tanke på att jag träffar så otroligt många människor, både kollegor, patienter och anhöriga, varje dag och att avstånd osv inte alltid kan hållas. Det har varit en kamp att göra min röst hörd i detta dock då region och sjukhusledning inte velat erkänna att det finns risk för smitta på arbetsplatsen men efter många om och men är jag nu akut omplacerad från kirurgiblocket till psykiatrin.
Jag gjorde min första dag på psykiatrin idag och eftersom att flytten skedde bara på några få dagar så hade varken jag eller mina nyblivna kollegor tid att förbereda oss. Dagen har därför varit helsnurrig men jag hoppas för allt i världen att det skall bli en bra, och framförallt coronasäker, placering. Vi får ta en dag i taget och utvärdera helt enkelt och känns inte detta heller bra så får jag fortsätta min kamp om att förhoppningsvis bli helt avstängd från arbetet för att skydda mig och bebisen i magen.
Så mycket stress, tankar och känslor som yrt runt i min kropp den senaste tiden räcker och blir över för hela graviditeten och mer därtill. Jag har verkligen mått uruselt av bara tanken på att gå till jobbet och helt ärligt så räknar jag bara ner dagarna tills jag får gå hem på föräldraledighet den 4 juni nu. Jag är dock omringad (om än dock inte fysiskt i dessa tider) av en massa fantastiska och stöttande vänner, familjemedlemmar och kollegor som peppat mig när jag bara velat gråta vilket är en stor tröst och anledningen till att jag inte brakat sönder totalt.
Jag har som grädden på moset precis varit del i en smittspårningskedja där jag blivit exponerad för just Covid-19 på jobbet och tagit test både i lördags och idag som tack och lov varit negativa. Jag skulle på riktigt kunna skriva en hel roman om de senaste 3 veckornas virvelvind men jag tänker att jag lämnar det så och försöker så gott jag kan att blicka framåt och ta en dag i taget som sagt. Ensam är verkligen inte stark så ett stort tack till er alla som finns vid min sida ❤️ Ni betyder allt!
Illustrativ bild från en av alla gråtstunder i bilen efter ännu en ångestfylld dag på jobbet...