Halvvägs in i vecka 39 och idag bara 10 dagar kvar till beräknat. Helt ärligt så har jag faktiskt under hela graviditetens gång varit 110% inställd på att gå över BF i och med att bägge killarna kommit en vecka senare men så fort jag kom över magiska 37+0 (37 hela veckor och 0 dagar) när bebisen enligt alla appar är "färdigbakad" hände något i mitt huvud och plötsligt går jag och känner efter minsta tecken på att en förlossning är på gång. Tror mycket har att göra med att jag dessutom inte jobbar längre utan att det faktiskt är mycket mer påtagligt att det är nära nu och att vi bara går och väntar på att få träffa den lilla skatten.

 

För ett par veckor sedan kände jag mig inte alls redo för en liten bebis och den stora förändring det skulle innebära för familjen men som jag både hoppades och trodde så har dessa dagar med mammaledighet verkligen fått mig att landa i det hela. Jag har fått klart det mesta här hemma med BB-väska, bebiskläder, apoteksgrejer och har bara några få saker kvar som jag skall klicka hem nu i veckan. Jag har dessutom kommit till den härliga punkten i graviditeten när man liksom får nog av att inte kunna röra sig, sitta, sova eller ens andas utan en hel del ansträngning och obehag.

 

 

Förutom att jag var något så kopiöst svullen och tung i slutet med Vincent i magen så har jag nog aldrig haft så mycket graviditetsbesvär som jag har nu. Det värsta är sammandragningarna och foglossningen helt klart för den tar all min energi från mig. Hade det inte varit för den hade jag nog stått ut ett tag till med nu känner jag faktiskt att hon mer än gärna får komma ut. Jag är färdig. Jag vill kunna gå igen. Kunna sova utan smärta. Kunna stå och laga mat utan att behöva ta fram en stol för att vila.

 

Nu har jag haft fler och fler förvärkar som faktiskt gjort lite ont som kommit de senaste dagarna så man kan ju verkligen hoppas att bebis och kroppen fattat vinken snart men vi tar en dag i taget och så får vi se. Kanske behöver hon vräkas i vecka 42 ändå?