Imorgon är jag ortoped
Som en liten sidoplacering under kirurgiblocket har vi fyra ortopediveckor insprängda. Ortopedi har aldrig legat på min topplista över specialiteter jag sett mig själv inom och helt ärligt har placeringen på ortopediavdelningen inte varit särskilt givande. Jag har däremot äntligen fått komma tillbaks till akuten igen (blev ju portad från medicinakuten i och med graviditeten och smittorisken med Covid) och oj vad kul det har varit. Jag har fått spruta in bedövningsmedel in i knäleder, trycka tillbaks axlar som hoppat ur led, sy och lägga fingerbasblockader. Jag har fått undersöka alltifrån leksugna treåringar och tjuriga tonårsgrabbar till gamla damer som ramlat ur sängen och brutit armen. Det har varit sån stor variation och äntligen har jag fått prata med och undersöka mina patienter vilket jag ju tycker är det absolut bästa med att vara läkare och som faktiskt inte alltid är en självklarhet när man jobbar på en vårdavdelning.
Idag när jag satt inne på ortopedens läkarexpedition kom en sköterska förbi och hade en liten rundvandring för en blivande kollega på akuten. "Och här har vi ortopederna" sa hon och pekade in på mig där jag satt ensam framför datorn och förberedde mig för att gå in till nästa patient. Jag skrattade lätt och svarade att jag ju inte riktigt är ortopedspecialist än efter mina 3 ynka veckor på ortopedkliniken, "men kanske imorgon?!". Fint ändå att man blir betraktad som "en i gänget" så pass fort trots att jag ju känner mig lika mycket ortoped som astronaut i dagsläget. Jag lär mig dock otroligt mycket, särskilt av att få vara på akuten med duktiga ST-läkare, så lite har jag nog fått med mig om benbrott och senskador. Nästa vecka byter jag läkarexpedition då jag går tillbaks till att "vara kirurg". Jag får hoppas att det känns kul och utvecklande även där!