Som en liten sidoplacering under kirurgiblocket har vi fyra ortopediveckor insprängda. Ortopedi har aldrig legat på min topplista över specialiteter jag sett mig själv inom och helt ärligt har placeringen på ortopediavdelningen inte varit särskilt givande. Jag har däremot äntligen fått komma tillbaks till akuten igen (blev ju portad från medicinakuten i och med graviditeten och smittorisken med Covid) och oj vad kul det har varit. Jag har fått spruta in bedövningsmedel in i knäleder, trycka tillbaks axlar som hoppat ur led, sy och lägga fingerbasblockader. Jag har fått undersöka alltifrån leksugna treåringar och tjuriga tonårsgrabbar till gamla damer som ramlat ur sängen och brutit armen. Det har varit sån stor variation och äntligen har jag fått prata med och undersöka mina patienter vilket jag ju tycker är det absolut bästa med att vara läkare och som faktiskt inte alltid är en självklarhet när man jobbar på en vårdavdelning.

För drygt en vecka sedan var det äntligen dags för mig och kulan att gå på rutinultraljudet. Jag var fruktansvärt nervös kvällen innan och hade svårt att sova. Väl på ultraljudsbritsen låg jag helt spänd medan barnmorskan gick igenom organ för organ och allt såg som väl var fint ut. Vi fick en gissning på kön men hon verkade lite tveksam så vi håller nog det för oss själva en stund. Vi har faktiskt pratat om att gå privat och göra ett extra ultraljud för att Tom ska få möjlighet att vara med och se lillen där inne i och med att detta troligen är vår sista lilla knodd och då kanske vi passar på att fråga om de kan se könet en gång till. På ultraljudet blev mitt beräknade förlossningsdatum dessutom framflyttat så nu är jag beräknad till 1 juli.