En kopp te
Det är en otrolig omställning att gå från att ha varit student (och mammaledig) på heltid i över sju år till att börja heltidsarbeta. Jag har varit så fruktansvärt trött efter jobbet varenda dag av alla nya intryck och av de tidiga mornarna att jag gärna stupat i säng redan vid nio. Äntligen har jag förstått den riktiga innebörden av fredagsfeeling, alltså känslan av att vara helt slutkörd och veta att det väntar två lediga dagar att vila upp sig på innan det är dags för en ny vecka. Vilken lycka!
Jag börjar dock mer och mer komma in i jobbet nu. Jag har bra koll på arbetsrutinerna på avdelningen och börjar bygga upp relation med både sekreterare och sköterskor även på strokeavdelningen. Tur är väl det för när jag slängde ett öga på schemat fram till maj så ser det ut som att jag skall vara kvar på stroken fram tills jag slutar. Jag börjar så sakteligen bli varm i kläderna när det kommer till det här att faktiskt vara läkare också. Tycker fortfarande det känns lite skumt att presentera mig som läkare för patienterna eftersom jag känner mig lite utav en bluff men jag tänker att fake it til you make it passar ganska så bra in här.
Jag har i alla fall fått väldigt trevliga och stöttande kollegor. Det är ju verkligen A och O när man är underläkare att känna att man har någon att fråga utan att skämmas. För visst kommer det många, säkert för andra helt uppenbara frågor från mig flera gånger varje arbetspass. Idag blev jag lite extra glad när en av överläkarna var och hämtade kaffe till alla kollegor som satt och lunchade i matsalen (som jag brukar tacka nej till eftersom jag ju inte dricker kaffe) och hen ställer fram en kopp te till mig utan att jag behövt be om det. Det kanske låter banalt men jag tyckte det var himla fint av hen att ha lagt det på minnet!
Nu är jag lite nyfiken.. hur har ni känt det när ni börjat på ett nytt jobb? Kan ni känna igen er i det jag skriver eller är det bara jag som gärna hade skippat de första 6 veckorna och varit mer självgående redan från start?
Postat av: Hannah
Det är ju jobbigt de där första veckorna men samtidigt så himla häftigt när det gått en tid och man inser hur mycket man lärt sig och hur mycket man utvecklats!!
Svar:
Alice Nerén