Hur härligt är det inte med vårkänslan som infunnit sig nu den senaste veckan? Det känns verkligen lägligt med lite varmare väder nu mitt i denna coronahysteri. Barnen är fortfarande hemma med lätta förkylningssymtom. Tom har vabbat nästan hela veckan men igår var jag hemma med barnen och vi passade på att vara ute så mycket vi bara kunde eftersom dem verkligen börjat klättra på väggarna här hemma utan tillräcklig stimulans. Dessutom har vi hunnit med att grilla både en och två gånger i veckan vilket ju om något är ett tecken på att sommaren är på väg.

 

 

Att barnen och Tom gått hemma hela veckan märks dock ganska tydligt. Vårt hem ser ut som kriget verkligen. Tanken var igår när jag var hemma att jag skulle göra ett ordentligt röj på nedervåningen men eftersom vädret var så fint så slutade det istället med att jag röjde ute i trädgården istället. Idag är det lite kyligare ute så det får väl bli dagens projekt istället. Får se hur mycket jag lyckas få gjort dock då Tom är iväg hela dagen för att hjälpa våra vänner som bygger hus att resa deras husstomme och lär vara borta större delen av dagen.

 

Veckan på jobbet har varit lugn. Alla mina läkarkollegor som varit sjuka är tillbaks på jobbet igen och än har inte det stora tryck som finns på sjukvården i Stockholm kommit till Borås. Vi räknar väl med att vi ligger efter med ett par veckor  och förbereder oss på det värsta men vi får se. Än så länge njuter vi av att ha det lugnt och kunna flexa ut i tid.

 

Jag tänkte att jag skulle passa på att fråga er om det är något speciellt ni skulle vilja att jag gör ett inlägg om? Vet att jag fått en del nya läsare den senaste tiden vilket verkligen är roligt. Kommentera gärna om det är något som ni hade velat se här och har ni några frågor så kan vi ju samla ihop några såna till en frågestund lite längre fram. Ta hand om er och glöm inte att tvätta händerna, stanna hemma om ni är det minsta sjuka och undvik att besöka era äldre släktingar!

Tre dagar fick jag jobba efter semestern innan förkylningssymtomen kom smygande. Det var bara att smsa chefen och säga att jag var tvungen att stanna hemma och isolera oss. Även Tom och barnen har varit snoriga men ingen av oss har varit speciellt sjuka. Tror inte riktigt vi haft Coronaviruset men vi håller ju givetvis oss ändå hemma 48 timmar efter sista symtom som de plikttroga samhällsmedborgare vi är.

 

Jag har snabbt insett att jag verkligen inte är en karantänmänniska, om det nu finns sådana överhuvutaget. Det började krypa i mig redan första dagen av att bara luffsa runt hemma och det har resulterat i att vi nu målat om Vincents rum, planterat om blommor, rensat i skåp och lådor, grejat med den aldrig avslutade renoveringen i hallen samt planerat upp projekt med huset som skulle kunna hålla oss sysselsatta i många år framöver. Jag har fått tacka nej till både play dates och grillkvällar med vänner och jag känner mig så otroligt tråkig men jag gissar att vi inte är ensamma om att verkligen inte vilja få nåt nytt virus om det går att undvika. Det slår hårt på ekonomin att vara hemma och vabba eller sjukskriva sig för minsta lilla symtom (+48 timmar!!) och dessutom behövs jag verkligen på jobbet nu där vi ju också har hög sjukfrånvaro. Nä, nu vill jag ha vår och sommar fort som bara den så att i alla fall några av dessa virus dör ut och vi så smått kan återgå till någon form av normalitet igen.

 

Nu är ju äntligen frisk i alla fall och imorgon skall jag få komma tillbaks till jobbet. Jag håller tummar och tår för att jag inte skall bli sjuk nu mer framöver men skall jag vara uppriktig så tror jag ju inte det dröjer jättelänge innan jag faller dit igen. Tom kommer ta den mesta av vabben framöver i och med att jag ju behövs i vården i dessa tider men optimalt hade ju varit om vi fick nååågra dagar för barnen på förskolan så att han också kunde jobba lite grann. Så mycket för att njuta av att äntligen ha börjat tjäna pengar! Givetvis ett ilandsproblem i dessa svåra tider, det inser jag också, men ibland måste man bara få vara lite bitter över sina egna småproblem också.

Nu har jag knappt halva tiden kvar på neurologen och det känns verkligen ambivalent att jag skall lämna sjukhuset över sommaren för att bege mig till medicin i Varberg och sen komma tillbaks i augusti igen. Jag tror att det blir bra för mig att få lära mig lite medicin inför ATn och att testa på en helt annan klinik men samtidigt känns det också väldigt onödigt att jag nu skall lära mig ett helt nytt journalsystem enbart för 4 månaders jobb. Hursomhelst.. jag har lärt mig en hel del under min första 1,5 månad som underläkare och jag känner mig verkligen som en helt annan person än den rädda underläkaren som klev in genom sjukhusdörrarna i början av februari. Jag tänkte summera några av sakerna som jag lärt mig åt er:

 

- Det är bäst att ta hissen upp till femte våningen om man är lite sen till morgonmötet för att slippa stå och flåsa medan alla andra står tyst och lyssnar på rapporten

 

- Västar är något av en lyxvara på sjukhuset och att man får vara snabb om man vill ha en som inte är i storlek XL

 

 

- Man skall INTE välja varm choklad i kaffeapparaten i personalrummet om man inte gillar choklad med kaffesmak

 

- Det går alldeles utmärkt att svara "jag får återkomma om det" på de flesta frågor som sjuksköterskorna ställer för att man inte har en blekaste vad man skall svara

 

- De flesta konsulter äter inte upp en levande om man ringer för att fråga dumma frågor

 

- Det finns endast mobiltelefontäckning i ena änden av korridoren på strokeavdelningen

 

- Det är väldigt lätt att blanda ihop patienterna man har hand om och att det kan vara bra att dubbelkolla vilket rum patienten man skall gå in till ligger INNAN man går in och börjar förklara vilken utredning man skall göra och sedan inser att det inte är rätt patient som man pratar med (yes, I did that!)

 

- Är man snäll och trevlig mot sjuksköterskor, undersköterskor och sekreterare så blir de inte lika arga när man kommer med jobbiga frågor

 

- Kvaliteten på ett diktat är direkt korrelerad till 1. Hur många timmar du jobbat, 2. Hur många koppar te du druckit och 3. Om det fanns några kakor i personalrummet

Det går ju inte att driva en vårdinriktad blogg utan att prata om coronaviruset (eller SARS-CoV-2 som det ju egentligen heter #kulpåfest). Innan vi åkte till Idre var det ingen samhällsspridning och vi pratade lite skämtsamt om smittan på jobbet. Under semesterveckan sedan fick vi följa nyhetsuppdateringarna som kom som på löpande band och väl tillbaks på jobbet igen har det varit en helt annan stämning både på sjukhuset och i samhället. Det hela känns faktiskt rätt så overkligt. Särskilt om man tittar på hur de har det i Kina och Italien med höga dödssiffror, utegångsförbud och sjukvård som inte räcker till. Där är vi som tur är inte än och förhoppningen är ju nu med alla insatser att vi kan bromsa smittspridningen en aning så att sjukvården skall hänga med.

 

På jobbet är det än så länge ganska lugnt. De har mycket att göra på akuten men vi har ovanligt få patienter faktiskt. Ingen vill söka vård i onödan vilket ju är klokt. Det som märks tydligast hos oss är bristen på personal. Eftersom rekommandationerna är så strikta från folkhälsomyndigheten och sjukhusledningen måste folk vabba och stanna hemma vid minsta lilla förkylningssymtom vilket gjorde att vi idag var en tunn skara med läkare som samlades på morgonmötet. Jag har också fått jobba till stor del som ensam läkare på avdelningen under dagen. I och med att vi har så få patienter och att jag hunnit bli betydligt mer varm i kläderna som läkare så har det inte varit några konstigheter men det är ju klart att man blir lite orolig för hur det skall utveckla sig de närmsta veckorna om det är så pass mycket sjukfrånvaro och när troligen antalet patienter som läggs in bara kommer att öka, men det är ett problem som sjukhusledningen jobbar febrilt med att lösa såklart.

 

 

Men... jag vill ändå tro att vi svenskar har en stor solidaritetskänsla. Det är fint att se alla facebookinlägg om folk som vill hjälpa andra och jag tror stenhårt på att vi tillsammans med gemensam kraft kan bromsa detta tillräckligt för att vi inom vården skall mäkta med. Det kommer vara en stor prövning nu framöver och det kommer vara tufft för väldigt många både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt men låt oss ta hand om varandra mitt i allt elände och visa att vi finns här för varandra. Stor kram till er alla där ute. Var rädda om er och håll er uppdaterade på de senaste rekommendationerna från politiker och myndigheter!

Nu är vi hemma igen efter en underbar vecka i Idre med familjen. Det har varit helt fantastiskt att bara få åka skidor, luffsa runt i underställ och umgås med familjen en hel vecka. En riktigt härlig och välbehövlig paus och dessutom min allra första betalda semester. Vincent åkte skidor för första gången och för varje dag som gick blev han bara bättre och bättre och från att vara en riktig bambi på hal is som varken kunde svänga eller bromsa åkte han sista dagen själv ner från toppen via skicross-banan. Jag är verkligen helt otroligt stolt över honom. Charlie fick inte åka skidor detta året utan var hemma antingen med mormor eller med Tom men han var lika glad för det och var alldeles till sig av all snö utomhus. Här kommer lite härliga mobilbilder från veckan:

 

Ibland blir jag lite trött på mig själv. Varje år har alla AT-orter sina intervjuer samlade till en vecka på hösten och en vecka på våren. Jag var fullt medveten om detta. Ändå var jag dum nog att inte kolla upp exakt vilken vecka det var innan vi bokade vår skidresa till Idre med familjen. När Emelie så snällt påpekade att det faktiskt var just vecka 11 för en månad sen fick jag lite lätt panik men lugnade mig sedan och tänkte att det nog ändå inte spelade någon roll eftersom jag nog inte skulle få AT denna omgång ändå. Medelväntetiden för AT på de ställen jag sökt är ungefär ett år.

 

 

Nu idag plingade det dock till i min mejlkorg och där var det, erbjudandet om en AT-intervju i nästa vecka i Borås (där jag jobbar nu). Med både glädje, panik och ångest ringde jag mamma och meddelade de både bra och dåliga nyheterna. Planen har varit att vi skall åka upp till fjällen på söndag nämligen och min intervju ligger på måndag förmiddag. Mamma lugnade mig en smula och nu försöker vi hitta en lösning så att jag kan åka upp en dag senare. Det lutar åt att jag och mamma åker själva och att pappa, brorsan, Tom och barnen åker redan på söndagen. Åh jag blir så trött på mig själv!

 

Jag är såklart fantastiskt glad att jag faktiskt fått en AT-intervju och att de vill träffa just mig av flera hundra sökande. Nu är det ju inte alls säkert att jag får tjänsten men jag kan ju givetvis inte heller tacka nej till att gå på intervjun. Förutom glädje är jag också FRUKTANSVÄRT nervös. Intervjuer är verkligen inte min grej (är det någons grej ens?) och en allt för stor del av mig vill bara springa och krypa in under sängen och gömma mig. Jag och Emelie, som också fått intervju i Borås, skall dock försöka sitta tillsammans och köra lite intervjufrågor med varandra i helgen för att preppa, om det nu går. Ni får väldigt väldigt gärna hålla tummarna för mig på måndag förmiddag i alla fall! Någon som sitter på riktigt bra intervjutips?

I helgen hade vi mycket att fira. Första lönen efter examen ramlade ju in för en vecka sen och sen fyllde Tom år i söndags. Planen var egentligen att fira med en middag på tu man hand under lördagen men då vi inte lyckades få barnvakt tog vi istället med oss barnen och lunchade på en kinabuffé i Kungsbacka med efterföljande glass. Det är alltid lite av en chansning att ta med barn på resturang måste jag säga men vi hade en mysig stund tillsammans och så får vi planera in en date night en annan helg helt enkelt.

 

För mig är det så otroligt viktigt att ta tillvara på tiden med barnen nu i och med att jag är borta så länge på vardagarna. Jag försöker vara så närvarande som möjligt den korta tiden vi har på kvällarna och på helgerna vill jag gärna få ladda med massa mys för att orka med en hel arbetsvecka, så det är roligt att få åka och hitta på saker med hela familjen tillsammans såhär. På söndagen sen så överraskade vi Tom med en famijebrunch hemma innan våra familjer kom för en födelsedagsfika under eftermiddagen. En väldigt härlig helg helt enkelt och en bra uppladdning inför veckan! Sista veckan innan semestern!

 

Det är en otrolig omställning att gå från att ha varit student (och mammaledig) på heltid i över sju år till att börja heltidsarbeta. Jag har varit så fruktansvärt trött efter jobbet varenda dag av alla nya intryck och av de tidiga mornarna att jag gärna stupat i säng redan vid nio. Äntligen har jag förstått den riktiga innebörden av fredagsfeeling, alltså känslan av att vara helt slutkörd och veta att det väntar två lediga dagar att vila upp sig på innan det är dags för en ny vecka. Vilken lycka!

 

Jag börjar dock mer och mer komma in i jobbet nu. Jag har bra koll på arbetsrutinerna på avdelningen och börjar bygga upp relation med både sekreterare och sköterskor även på strokeavdelningen. Tur är väl det för när jag slängde ett öga på schemat fram till maj så ser det ut som att jag skall vara kvar på stroken fram tills jag slutar. Jag börjar så sakteligen bli varm i kläderna när det kommer till det här att faktiskt vara läkare också. Tycker fortfarande det känns lite skumt att presentera mig som läkare för patienterna eftersom jag känner mig lite utav en bluff men jag tänker att fake it til you make it passar ganska så bra in här.

 

 

Nu är jag lite nyfiken.. hur har ni känt det när ni börjat på ett nytt jobb? Kan ni känna igen er i det jag skriver eller är det bara jag som gärna hade skippat de första 6 veckorna och varit mer självgående redan från start?