Inne på dag två på min andra vecka på neurologen nu. Nu har jag äntligen börjat lära mig att hitta lite grann i byggnaden och jag börjar känna igen och bygga en relation till personalen som jobbar på avdelningen vilket är kul. Jag vet inte om det bara är jag som har otur/tur (det beror ju på hur man ser det) men ingen dag är verkligen den andra lik och varje dag händer det något utöver det vanliga känns det som. Det kan handla om att en patient plötsligt blir oväntat svårt sjuk, vi får svar på en utredning som visar något helt annat än förväntat, ett viktigt provsvar har missats från akuten m.m. Som sagt så vet jag ju inte hur det brukar vara där men jag antar att det inte är varje dag som man måste springa fram och tillbaka och ringa 5 olika konsulter för att lösa akut uppkomna problem. 

 

Nu känns det i alla fall som jag verkligen bidrar till arbetet på avdelningen även fast det går långsamt. Jag hajar fortfarande till när en sjuksköterska säger till en patient att "här kommer läkaren" och det känns fortfarande otroligt ovant att presentera sig själv som underläkare när jag dikterar eller pratar i telefon men det är också en härlig känsla för den påminner mig om att jag faktiskt lyckats ta mig hela vägen hit, till min läkardröm. Jag behöver dessutom fråga min överläkare om i princip alla beslut jag tar och även fast det är frustrerande att ibland fråga om småsaker som jag kanske egentligen hade kunnat lösa själv så känns det ändå rimligt att man bara drygt en vecka in i karriären frågar om det mesta. Tids nog står jag ju också där, mallig och allvetandes som färdig specialist, hehe.