Sex månader går så ruskigt fort när man tittar på tiden så här i backspegeln. Jag har redan gjort mitt första halvår som läkare och om 2,5 vecka drar nästa äventyr igång. Minns ju som igår känslan att kliva in genom sjukhusdörrarna som läkare för allra första gången. Jag hade kört vilse på väg till Borås och kom därför med andan i halsen 5 minuter sent. Första dagen var rätt kaosig, egentligen hela första veckan. Jag minns hur frustrerad jag var över att vara färdig läkare och ändå knappt kunna bidra med någonting alls. Min första epikris (slutanteckning som sammanfattar hela vårdtiden) satt jag nog med någon timme innan jag nervöst tryckte på klar och hoppades att sekreterarna skulle vara snälla och jag var otroligt spänd första gången jag skulle lyfta luren och ringa en konsult på sjukhuset men dag för dag så blev det lite lättare. Jag märkte det inte förrän efter någon månad att jag faktiskt började våga, började kunna och började bidra.

 

Jag fick en sån fin kommentar från en av mina överläkare förra veckan när vi satt och fikade efter gåronden och gick igenom hur vi skulle lägga upp dagens arbetsuppgifter. "Du är så duktig att jag ibland glömmer bort att du inte ens gjort AT än". För mig värmde det otroligt mycket att få höra detta, särskilt eftersom man ju som ny ofta funderar på om man verkligen duger. Att få uppskattning från sina kollegor och särskilt att jag, lilla underläkaren, som inte trodde jag skulle kunna bidra med något nu fyller en viktig plats i vår läkargrupp är så roligt att höra. Hon frågade mig dessutom om det var okej att jag rondade avdelningen själv en dag då hon hade en del administrativt att göra vilket ju innebär att hon litar på mig och för mig är det verkligen stort.

 

Det är detta som gör mig lite nervös inför ATn. Jag är rädd att det skall kännas som jag tar fem stora kliv tillbaka igen och att jag åter igen känner mig som den där förvirrade nyblivna underläkaren. Josefin var dock så klok idag när jag ventilerade detta med henne och påminde mig om att jag ju egentligen faktiskt tar ett stort kliv framåt. Det ska verkligen bli spännande att se hur det känns om ytterligare sex månader.