Jag och Matilda hamnade i en så intressant diskussion under lunchen idag. Vi pratade om patienter som berör men också patienter som man knappt kommer ihåg att man har träffat. Hur kommer det sig att vissa patientmöten etsar sig fast så hårt så hårt medan andra livsöden slinker en förbi som om inget hade hänt? Vad är det som gör vissa patienter extra speciella för just oss? Ibland kanske det är namnet på patienten, ibland att situationen påminner om något i ens eget liv men oftast tycker jag bara att man får en speciell kontakt med en patient när man sitter och pratar med hen, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är.

 

I mitt jobb på strokeavdelningen möter jag DAGLIGEN patienter vars liv aldrig mer kommer bli sig likt. Någon förlorar delar av synfältet, någon kan inte längre prata förståeligt, någon behöver hjälp med all personlig vård på grund av en total förlamning av höger kroppshalva medan en annan har en arm som kan röra sig men inte alls gör som patienten vill. Vissa har kommit in efter att ha ramlat och brutit höften eller armen och hos någon har det utvecklats en ful lunginflammation på grund av sväljningssvårigheter. Det är en omtumlande vistelse för många med lång återhämtning och rehabilitering både på sjukhuset och hemma.

 

När jag började jobba som läkare hade jag (och min mamma hehe) en lätt oro över att jag skulle ha svårt att inte ta med mig jobbet och alla jobbiga livsöden hem. Jag märkte dock relativt fort att det inte var särskilt svårt att släppa jobbet hemma. Bilfärden hem var som en portal mellan mina två världar; familjelivet och sjukhuslivet, och färden genom den gav mig gott om tid att ställa om. På jobbet är jag läkare och hemma måste jag få vara Alice och mamma.

 

Jag kan dock minnas några patienter som verkligen fastnat hos mig och som berört det lilla extra. Såna patienter som jag fortfarande ibland kan tänka på och undra hur de har det. Tyvärr är en del av dem avlidna idag. En fantastisk herre som sökte för ganska så enkla symtom men där vi tyvärr fann en stor obotlig cancer. En annan dement man som mot alla odds blev helt återställd från sina neurologiska symtom efter snabb och korrekt behandling. En kvinna som svajade mellan liv och död och som jag kämpade för att utreda och som tillslut blev bättre och kunde få åka hem igen och en annan som kom in med en stor stroke och avled utan att några anhöriga fanns i bilden.

 

Jag är otroligt tacksam för alla mina patientmöten och de dem lärt mig men dessa patienter som av någon anledning fortfarande gör sig påminda i mina tankar berör mig lite extra. Jag har inget svar på varför det är just dem men jag är glad och tacksam för att jag får möjlighet att bära med mig dem och erfarenheterna jag fått av att träffa dem trots många hemska livsöden. Det känns inte jobbigt eller sorgset, det gör mig bara starkare och mer ödmjuk inför livet.