Jag har i alla fall laddat upp på bästa sätt med en supermysig helg i Bosared tillsammans med våra vänner och deras barn. Både barnen och vi har njutit i fulla drag av ett par dagar ute på landet med bad i badtunna, båttur, lek, god mat och härliga pratstunder med ett glas vin ute på verandan när barnen äntligen somnat. Vädret var inte riktigt på vår sida men bara att få komma ut dit ger mig ro i själen och då gör det ingenting att behöva hålla sig inomhus en helg. Några solglimtar fick vi som synes på bilderna nedan. 

Men nu skall jag nog ta och släcka ner här och få mig lite sömn! Imorgon är jag AT-LÄKARE! 

Jag och Matilda hamnade i en så intressant diskussion under lunchen idag. Vi pratade om patienter som berör men också patienter som man knappt kommer ihåg att man har träffat. Hur kommer det sig att vissa patientmöten etsar sig fast så hårt så hårt medan andra livsöden slinker en förbi som om inget hade hänt? Vad är det som gör vissa patienter extra speciella för just oss? Ibland kanske det är namnet på patienten, ibland att situationen påminner om något i ens eget liv men oftast tycker jag bara att man får en speciell kontakt med en patient när man sitter och pratar med hen, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är.

 

I mitt jobb på strokeavdelningen möter jag DAGLIGEN patienter vars liv aldrig mer kommer bli sig likt. Någon förlorar delar av synfältet, någon kan inte längre prata förståeligt, någon behöver hjälp med all personlig vård på grund av en total förlamning av höger kroppshalva medan en annan har en arm som kan röra sig men inte alls gör som patienten vill. Vissa har kommit in efter att ha ramlat och brutit höften eller armen och hos någon har det utvecklats en ful lunginflammation på grund av sväljningssvårigheter. Det är en omtumlande vistelse för många med lång återhämtning och rehabilitering både på sjukhuset och hemma.

 

När jag började jobba som läkare hade jag (och min mamma hehe) en lätt oro över att jag skulle ha svårt att inte ta med mig jobbet och alla jobbiga livsöden hem. Jag märkte dock relativt fort att det inte var särskilt svårt att släppa jobbet hemma. Bilfärden hem var som en portal mellan mina två världar; familjelivet och sjukhuslivet, och färden genom den gav mig gott om tid att ställa om. På jobbet är jag läkare och hemma måste jag få vara Alice och mamma.

 

Jag kan dock minnas några patienter som verkligen fastnat hos mig och som berört det lilla extra. Såna patienter som jag fortfarande ibland kan tänka på och undra hur de har det. Tyvärr är en del av dem avlidna idag. En fantastisk herre som sökte för ganska så enkla symtom men där vi tyvärr fann en stor obotlig cancer. En annan dement man som mot alla odds blev helt återställd från sina neurologiska symtom efter snabb och korrekt behandling. En kvinna som svajade mellan liv och död och som jag kämpade för att utreda och som tillslut blev bättre och kunde få åka hem igen och en annan som kom in med en stor stroke och avled utan att några anhöriga fanns i bilden.

 

Jag är otroligt tacksam för alla mina patientmöten och de dem lärt mig men dessa patienter som av någon anledning fortfarande gör sig påminda i mina tankar berör mig lite extra. Jag har inget svar på varför det är just dem men jag är glad och tacksam för att jag får möjlighet att bära med mig dem och erfarenheterna jag fått av att träffa dem trots många hemska livsöden. Det känns inte jobbigt eller sorgset, det gör mig bara starkare och mer ödmjuk inför livet.

 

Sex månader går så ruskigt fort när man tittar på tiden så här i backspegeln. Jag har redan gjort mitt första halvår som läkare och om 2,5 vecka drar nästa äventyr igång. Minns ju som igår känslan att kliva in genom sjukhusdörrarna som läkare för allra första gången. Jag hade kört vilse på väg till Borås och kom därför med andan i halsen 5 minuter sent. Första dagen var rätt kaosig, egentligen hela första veckan. Jag minns hur frustrerad jag var över att vara färdig läkare och ändå knappt kunna bidra med någonting alls. Min första epikris (slutanteckning som sammanfattar hela vårdtiden) satt jag nog med någon timme innan jag nervöst tryckte på klar och hoppades att sekreterarna skulle vara snälla och jag var otroligt spänd första gången jag skulle lyfta luren och ringa en konsult på sjukhuset men dag för dag så blev det lite lättare. Jag märkte det inte förrän efter någon månad att jag faktiskt började våga, började kunna och började bidra.

 

Jag fick en sån fin kommentar från en av mina överläkare förra veckan när vi satt och fikade efter gåronden och gick igenom hur vi skulle lägga upp dagens arbetsuppgifter. "Du är så duktig att jag ibland glömmer bort att du inte ens gjort AT än". För mig värmde det otroligt mycket att få höra detta, särskilt eftersom man ju som ny ofta funderar på om man verkligen duger. Att få uppskattning från sina kollegor och särskilt att jag, lilla underläkaren, som inte trodde jag skulle kunna bidra med något nu fyller en viktig plats i vår läkargrupp är så roligt att höra. Hon frågade mig dessutom om det var okej att jag rondade avdelningen själv en dag då hon hade en del administrativt att göra vilket ju innebär att hon litar på mig och för mig är det verkligen stort.

 

Det är detta som gör mig lite nervös inför ATn. Jag är rädd att det skall kännas som jag tar fem stora kliv tillbaka igen och att jag åter igen känner mig som den där förvirrade nyblivna underläkaren. Josefin var dock så klok idag när jag ventilerade detta med henne och påminde mig om att jag ju egentligen faktiskt tar ett stort kliv framåt. Det ska verkligen bli spännande att se hur det känns om ytterligare sex månader.