Söndag kväll och vilken dag vi fått. Trots att vi vaknade till frostbitet gräs utanför dörren blev det att slänga av sig jackan när vi var ute och lekte på lekplatsen med barnen på eftermiddagen. Vilken sommarvärme?! Trots vackert väder så känner jag mig dock helt slutkörd. Troligen en kombination av den senaste tidens känslomässiga påfrestningar och den månatliga hormonobalansen som gör att jag hela dagen bara längtat efter att få stänga in mig ensam i mitt sovrum, krypa ner under täcket och slumra resten av dagen.

 

Tänkte att jag skulle berätta lite om mina allra första jourpass förresten. Långfredagen och påskafton jobbade jag nämligen 8-12 (som snarare blev 8-13/14) som rondjour på stroken. Att gå rondjour innebär att man rondar de inneliggande patienterna på sin egen avdelning och löser de mest akuta sakerna som inte kan vänta till på måndag. På stroken har man under vardagarna endast hand om halva strokeavdelningens patienter (en modul som vi kallar det) men under rondjourerna rondar man hela avdelningens patienter. Under fredagarna gör ordinarie personal på respektive modul en "inför helg"-anteckning som berättar kort om patienten, aktuellt status samt plan och om något måste göras under helgen. Sen skriver man om patienten skall rondas eller enbart rondas vid behov om något särskilt skulle uppstå. Detta är till stor hjälp för de som går rondjourerna sen under helgen.

 

Förutom en underläkare är det även en specialist på plats. Är det inte en specialist utan endast en ST-läkare så finns det en bakjour i hemmet att ringa. Man är alltså inte ensam på sjukhuset även fast man är betydligt mycket färre än vad man brukar vara (från 4-6 läkare på stroken och 2 på neurologen till 2 läkare totalt på bäggge avdelningar). Jag var rätt så nervös inför mitt första jourpass. Framförallt var jag nervös över att jag inte riktigt visste hur man brukade lägga upp arbetet på jouren samt för att få alldeles för mycket frågor som jag inte kunde svara på av sköterskorna. Som tur var gick det väldigt bra. Vi hade det väldigt lugnt på neurologen vilket gjorde att jag kunde få bra med stöd av mina överläkare utan att känna att jag störde dem. Jag försökte så gott jag kunde att lösa de frågetecken som uppstod och kände jag mig alldeles för osäker bad jag om att få återkomma. Inte värre än så helt enkelt.

 

Under mitt första jourpass hamnade jag dock i en väldigt obehaglig situation. En patient blev akut dålig och jag fick inte tag i min överläkare på telefon. Jag gav mig inte och ringde tillslut medicinjouren istället men då som tur var dök min överläkare upp i dörren och vi kunde tillsammans ta hand om patienten vilket kändes betydligt mycket tryggare. Pulshöjande helt klart men också väldigt lärorikt. Det är ju helt klart när vi utmanas som vi blir starkare tror jag.

 

Något besviken är jag dock när jag läst igenom mitt kollektivavtal och insett att jour under påskhelgen inte ger något som helst extra påslag jämfört med en helt vanlig helg (jour ger inte ob tydligen?). Nu hade vi ju inte så mycket påskplaner ändå men familjen var ju ledig och jag hade ju kunnat nöja mig med att jobba en av dagarna om jag hade vetat det i förväg.

 

Nu skall jag faktiskt ta och göra precis det som jag längtat efter hela dagen. Jag skall hoppa in och ta en lång och varm dusch, sen skall jag krypa ner i sängen och dricka en kopp te och bara mysa tills ögonlocken faller ihop. Ha en fin söndagskväll på er!

Livet har varit på paus ett tag. För snart två veckor sedan somnade min älskade morfar in. Han hade varit sjuk en längre tid och fick lugnt och stilla somna omgiven av familj, men trots att man trodde att man var beredd slår tomheten och saknaden till som om någon rivit hjärtat mitt itu.

 

Igår, på Charlies födelsedag, var det begravning. Ett otroligt vackert avsked för en otroligt vacker person. Jag fick äran att sjunga två sånger som morfar hade önskat och rösten höll som tur var trots ögon fyllda av tårar. 

 

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om det här. Det känns alldeles för nära och för privat. Jag har fått så mycket fina kommentarer och mejl den senaste tiden med massor av idéer till nya inlägg så det lovar jag att det kommer så småninngom. Luften blir lättare att andas för varje dag som går men det får ta den tid som krävs. Så länge skickar jag en stor kram till alla er fina där ute som följer mig. Krama dina nära och njut av varje dag ni har tillsammans! 

 

Jag älskar dig Morfar!

 

Jag hann bara jobba en vecka innan det var dags för karantän igen med lite hosta och rivig hals. Nu har hela familjen varit hemma sen i måndags och det gör mig enormt stressad. Stressad över att ekonomin blir drabbad men framförallt att det känns som att jag sviker min arbetsplats när jag går hemma och är lite småförkyld. Igår lovade regeringen att vi inom någon vecka skall börja testa betydligt fler inom vården vilket inte är en dag försent. Vården behöver ju inte krypa på knäna redan innan vågen av cronapatienter sköljer över oss i Borås?

 

Men.. det finns givetvis mycket positivt med att få tid över till familjen också. Vi har fått stanna upp i livet och sätta det mesta på paus vilket gör att vi kunnat umgås mycket alla fyra och pyssla på här hemma. Tom har jobbat på bra med hallen som nu äntligen börjar ta form på riktigt. Vi har alltså snart levt med ett renoveringsobjekt till hall i två år nu så att nu se hur visionen växer fram framför mina ögon är magiskt. Skall visa er lite före- och efterbilder när allt är klart.

 

Även jag och Tom har fått mer energi och tid för varandra. Vanligtvis är jag ju brutalt trött på kvällarna när jag kommer hem och vi har dessutom en hel massa saker att göra både med hemmet och barnen. Nu har vi hela dagarna på oss att tillsammans göra alla dessa saker så på kvällarna har vi kunnat krypa upp i soffan och sitta och prata om allt mellan himmel och jord eller kolla på tv tillsammans. Så mysigt verkligen!

 

Nu är i alla fall barnen helt friska och jag hoppas att vi alla kan få hålla oss friska nu över påskveckan då jag ska jobba både långfredagen och påskafton. Nog för att det är supermysigt att få tid med familjen men jag älskar ju också mitt jobb och att få utvecklas varje dag i mitt yrke. Hoppas ni alla har en fortsatt fin onsdagskväll!

 

Man inser ganska snabbt när man börjat läsa till läkare att det är en väldigt lång och smått komplicerad väg till att bli den där färdiga specialisten som de flesta av oss har som mål att bli. Ganska så snabbt får man ändå lära sig vad skillnaden mellan en underläkare och en ST-läkare är och att man måste skriva den där AT-tentan för att få sin legitimation men för de allra flesta andra, inklusive annan vårdpersonal, förblir läkarstudentens snåriga väg fram till överläkarpositionen en rörig sörja av olika läkarbenämningar. Jag tänkte därför för er som inte läser på läkarprogrammet eller redan jobbar som läkare  köra en liten "Vad är du för en sorts läkare då?"-crash course. Varning för mycket text! 

 

Med iver och nyfikenhet påbörjar läkarstudenten den långa resan. 5,5 års studier där de första 2-2,5 åren mest består av teoretisk undervisning. Under den senare delen av utbildningen varvas teori inom olika ämnesområden så som kirurgi, neurologi, psykiatri och gynekologi mfl med praktik inom respektive verksamhet. Detta innebär att du vid ett universitetssjukhus eller på en vårdcentral som sammarbetar med universiteten kan stöta på en av dessa kandidater som genom att prata och undersöka patienter får komplettera sin teoretiska kunskap. Läkarstudenten har inget eget patientansvar mer än i utbildningssyfte men har tystnadsplikt som all annan vårdpersonal.

 

Egentligen ett namn på alla läkare som inte är specialister. När man pratar om underläkare i praktiken menar man dock oftast läkare som jobbar innan AT. Dessa får utöva läkaryrket efter ansökan till socialstyrelsen om så kallat "särskilt förordnande". Man skiljer på underläkare innan och efter examen. Efter nio fullföljda terminer får man lov att jobba som läkare i Sverige. Ofta innebär det ett sommarvick mellan terminerna på en sjukhusavdelning. Det är inte mycket som skiljer underläkare innan och efter examen utan det som framförallt sticker ut är att lönen skiljer sig med ganska många tusenlappar (vilket är under all kritik och något som fackförbundet jobbar hårt med). Man får heller inte jobba som underläkare på vårdcentral innan examen utan då krävs att du har ett examensbevis.

 

Underläkaren tar sina första stapplande steg ut i sitt yrke och skall omvandla all inhämtad kunskap till handling och beslutsfattande. En underläkare skall alltid (i de bästa av världar) ha handledning av äldre kollegor och i princip fråga om det mesta då dennes erfarenhet är så knapphändig än. Underläkaren har eget ansvar för sina patienter men skall som sagt få mycket stöd. Finns det brister i handledningen av underläkaren och något går fel är det inte i första hand läkaren som får skulden utan verksamheten som inte sett till att underläkaren fått tillräckligt stöd för att handlägga patienterna på ett bra sätt.

 

Allmäntjänstgöring är något som alla läkare behöver göra för att få sin läkarlegitimation (än så länge i alla fall, det kommer blir ändring på detta om några år). Alla söker alltså AT men tyvärr finns det färre AT-platser än vad det utbildas underläkare och därför är söktrycket enormt. Detta gör att man oftast inte kan få AT direkt efter examen och så länge får man vikariera som underläkare där tiden underläkaren vickat sedan blir meriterande när den söker AT. Medelväntetiden mellan examen och AT ligger nu på över 10 månader i hela Sverige. I västra götaland landar den siffran på över ett år och i Stockholm nästan 1,5 år. Det finns alltså de som får AT tidigare än så men lika många har väntat betydligt mycket längre. Även detta är något som fackförbundet jobbar stenhårt med att förändra.

 

Skillnaden mellan en underläkare och en AT-läkare är att man har en strukturerad utbildningsplan och regelbunden handledning och utbildning. AT-läkaren förväntas precis som underläkaren att fråga om det mesta men målet är att denne successivt skall bli mer och mer självständig. AT består av fyra block: Medicin, kirurgi, psykiatri och allmänmedicin (alltid sista blocket). Den måste även vara minst 18 månader lång. I slutet av allmäntjänstgöringen görs ett digitalt prov som kallas eAT-provet. Blir AT-läkaren godkänd på denna och har alla fyra block godkända får denne sin legitimation.

 

Som legitimerad läkare har man enligt lagen rätt att utöva läkaryrket. Man får t.ex. en egen förskrivarkod och kan skriva ut recept på läkemedel och man får skriva vårdintyg för psykiatrisk tvångsvård. Det finns de som jobbar som leg. läkare ett tag inom en viss specialitet i väntan på att få en ST där men annars är det väldigt få kliniskt verksamma läkare som "stannar" karriären här.

 

Nu är det äntligen dags för läkaren att nischa sig. Hittills har denne fått en bra baskunskap i och med grundutbildningen och ATn men nu påbörjas specialiseringen och det är faktiskt dags att välja "vad man vill bli när man blir stor" så att säga. Det är inte ett helt lätt val då det idag finns 44 basspecialiteter att välja mellan. Specialisttjänstgöringen är minst 5 år. Att ha en ST-tjänst innebär, precis som under ATn, att man har rätt till handledning och utbildning och man har även här en utbildningsplan med olika delmål som skall godkännas för att få sitt specialistbevis. Man förväntas ta stort eget ansvar och dessutom handleda sina yngre UL- och AT-kollegor, för att inte glömma alla kandisar. ST-läkaren ansöker efter avklarad tjänstgöring till socialstyrelsen om specialistkompetens. Vissa specialistföreningar anordnar även frivilliga specialistexamenstillfällen där man får testa sin kunskap med en specialisttentamen men detta är alltså inget krav för att få jobba som specialistläkare.

 

Framme, äntligen! Nu kan läkaren tillräckligt mycket för att utöva läkaryrket självständigt inom en viss specialitet och har i uppgift att handleda alla sina yngre kollegor och sprida sin visdom och mångåriga erfarenhet. Specialistbeviset kommer med olika skyldigheter och rättigheter inom olika specialiteter som inte får göras av "underläkare". En specialistläkare kan efter en tid få titeln överläkare. Överläkaren har mångårig (varierar men kan vara ca 5år) klinisk erfarenhet som specialist och har medicinskt ledningsansvar på sin klinik tillsammans med de andra överläkarna. Det finns även de som väljer att dubbelspecialisera sig vilket alltså innebär att man "börjar om" eller kompletterar med ännu en ST-tjänst.

 

Som kortast tar alltså vägen från kandis till överläkare ca 17 år men som ni säkert förstår kan denna tid bli betydligt mycket längre. Lägg till 1-3års vick innan AT+ST samt en eller två föräldraledigheter så är man snart uppe i över 20 år. Puhh.. min resa har ju bara börjat.

 

Långt inlägg men hoppas ni fått i alla fall några frågetecken utredda! Det är verkligen inte lätt det här med karriärsvägar inom olika yrkesgrupper, särskilt om man inte själv jobbar inom branschen.