Jag saknar bloggandet. Det gör jag verkligen. Det är verkligen fint att få dokumentera tankar och händelser i livet och kunna blicka tillbaks på det om 1, 5 eller 10 år. Det har däremot inte funnits en minut över eller ens en nypa energi kvar till att sätta mig ner och knåpa ihop någonting vettigt här. Hela våren har varit ett enda töcken och nu känns det som att dimman äntligen lättar och jag kan se framåt igen. Det där med att examensarbetsterminen är en glassig termin har ju inte riktigt stämt på mig. Visst att jag har kunnat styra helt och hållet över min egen tid men att gå från att ha föreläsningar och hemstudier till att ge sig ut på helt främmande mark in i forskarvärdden för första gången har inte varit helt enkelt. Jag har absolut fått upp ögonen för forskning och hoppas väl  på något sätt kunna kombinera det med kliniken i framtiden men just nu, med 10 dagar kvar till slutgiltig inlämning, vill jag bara att det skall vara över.

 

 

I förra veckan hade jag min muntliga presentation och opponering. Jag fick presentera hela mitt arbete på engelska med hjälp av en powerpoint inför min forskargrupp, forskningsledaren/överläkaren samt min examinator och min kurskamrat som även skulle opponera på mitt arbete. Jag var så sjukligt nervös kvällen innan att det kändes som att jag aldrig skulle kunna somna och minutrarna innan jag skulle dra igång min presentation kändes det som att mitt hjärta skulle hoppa ur bröstet på mig. Presentationen satt dock som en smäck och efteråt fick jag sån fantastiskt fin feedback att jag blev alldeles rörd. Mitt arbete var tydligen så omfattande och välskrivet att det var svårt att hitta saker att anmärka på och sakta men säkert byttes nervositeten ut mot stolthet. Efter presentationen fick jag en present av en av forskargruppen (en obstetrikbok, perfekt till nästa termin!) och en hel del kramar och fina ord. 

 

Man behöver nog känna sig så där knäsvag för att efteråt känna den där stoltheten tror jag. Min blivande femåring sa så klokt häromdan att "man kan vara rädd fast än man är modig" och det är ju verkligen sant. Nu är det i alla fall ÖVER och i måndags skickade jag även in min poster till tryckeriet så nu är det bara opponering på min kursares arbete kvar, posterpresentation och lite finputsning på rapporten innan den slutgiltigga versionen lämnas in den 9onde juni. Efter det väntar ett välförtjänt sommarlov!

 

 

Ibland kan man ju verkligen förvånas över sin egen dumhet. Plugga 100% med två barn är ju så långt ifrån optimalt man kan komma. Det var dock nödvändigt för att få resten av livet att gå ihop (särskilt ekonomiskt) och nu handlar det ju bara om ca 1 månad till innan jag kan släppa skolan över sommaren. Jag har faktiskt jobbat stenhårt just med målet att kunna gå hemma från mitten av april redan från start men så, av olika omständigheter, har vi stött på en del problem på vägen som jag absolut inte kunnat styra över (kontrollfreaket i mig slår bakut) som lett till att planen inte riktigt hållt hela vägen. Det har varit fel siffror från de som analyserar våra prover i flera omgångar, det har varit oenigheter i forskargruppen om hur resultaten skall analyseras och dessutom åkte min huvudhandledare på en sjukskrivning på 3 veckor mitt i allt..

 

Nu har jag min första deadline om 1 vecka. Då skall ett första utkast av rapporten vara färdigt. Stress!! På fredag nästa vecka skall jag dessutom ha lyckats snickra ihop en poster till vår posterutställning i juni och om 3 veckor skall jag stå och presentera mitt arbete på engelska framför examinator, x antal läkare och hela min forskargrupp vilket får det att vända sig i magen på mig av nervositet. Jag tar några djupa andetag och jobbar på så bra jag kan. Snart är det sommarlov.. åh vad jag längtar!

 

Bjussar på lite bilder på saker som får mig att må bra som kontrast till denna något bittra text: