Nu när det börjar närma sig slutet av utbildningen så kan jag inte låta bli att tänka tillbaks på hur det var att vara en alldeles färsk, nybliven läkarstudent och hur långt jag kommit sedan dess. Inte bara rent kunskapsmässigt utan också att jag utvecklats något enormt som person. Nu har ju säkert den lilla detaljen att jag blivit mamma två gånger om under tiden ett litet finger med i spelet men oavsett har det hänt otroligt mycket sen jag för första gången satte min fot på medicinareberget.

 

Första terminen var rätt skrämmande, det skall jag inte sticka under stolen med. På gymnasiet gick jag i en klass med många som var ganska högpresterande och jag själv var ju givetvis en av dem. Jag gick ut med toppbetyg och kände mig grymt nöjd med den bedriften och hade ju hört att "det svåraste är att komma in på läkarprogrammet". Till viss del kan det säkert stämma i och med de orimligt höga antagningspoängen som krävs idag och att vissa behöver komplettera och läsa upp i flera år bara för att komma in men för mig som gled in på ett bananskal direkt från gymnasiet skulle jag väl säga att så inte riktigt var fallet.

 

För det första var jag ju inte riktigt van vid att gå i samma klass med folk som var ett, två, 5 och 15 år äldre än vad jag var. Vi var visserligen på samma nivå i vår läkarkarriär (förrutom de som tjuvstartat i en annan del av vården kanske) men livserfarenheten skiljde något enormt mellan oss. Givetvis väldigt roligt men som sagt något ovant och jag kände mig ganska så liten i jämförelse.

 

Första kursen gick relativt lätt. En översiktlig kurs med baskunskaper i anatomi och fysiologi. Det är nog den enda kursen som jag faktiskt tänker att jag skulle kunna skriva om tentan på och faktiskt klara i dagsläget, haha. Efter den kursen och självförtroendet den förde med sig fick jag och många kursare med mig en stor käftsmäll. Käftsmällen kallas med lite finare ord för molekylär cellbiologi. Plötsligt proppades vi fulla med detaljkunskap utan dess like i olika molekylära och cellbiologiska processer  och det var verkligen en enorm mängd kunskap som skulle bankas in på kort tid. Något som jag absolut inte var van vid från gymnasietiden. På gymnasiet kunde man få en sidhänvisning på 20 sidor där man faktiskt (om man ville) kunde läsa allt. I MCB fick vi en fet och snordyr bok skriven på engelska som hänvisning, that's it. Jag var fruktansvärt nervös inför MCB-tentan och förkrossad när resultatet kom och jag inte hade klarat den. När jag kuggade den för andra gången minns jag att jag ringde till min mamma och grät i telefonen, rädd för att jag skulle bli av med mitt CSN och inte kunna plugga vidare. Det kändes som en enormt tung och lång uppförsbacke till den där läkarexamen och jag tror nog de var de små TYK-dagarna som låg utspridda en dag i månaden som gjorde att jag inte helt tappade fokus på på målet.

 

Med tiden lärde jag mig att plugga på ett mer vettigt sätt. Jag lärde mig också att folk faktiskt inte alls var så onaturligt superbegåvade som jag i början hade trott utan klassen bestod av personer som liksom jag var bra på vissa saker och sämre på andra. Givetvis är det lätt att bara se vad alla andra kan och vad man själv inte kan men när tiden gick märkte jag att det var mycket som jag själv kunde som andra faktiskt inte hade riktigt koll på och det gjorde mig tryggare i mig själv.

 

När väl fysiologikursen sparkade igång tyckte jag att det började bli roligt på riktigt. Det var otroligt fascinerande att få lära sig om hur människokroppen fungerade och jag såg en mening med sakerna jag lärde mig inför framtiden. Efter att jag varit gravid och sen mammaledig med Vincent fick jag ännu en nytändning och bortsett från tentan i geriatrik har jag faktiskt inte kuggat en enda tenta sen jag blev mamma. 

 

Nu känner jag mig trygg med att jag faktiskt är precis lika duktig som majoriteten av mina kurskamrater. Det finns givetvis så mycket som jag ännu känner mig osäker på men så gör även mina kurskamrater. När jag ibland tvivlar på mig själv så brukar jag tänka tillbaks på den där skälvande första terminen när allt bara höll på att rasa samman och tänka på hur otroligt grym jag är som står här på andra sidan utbildningen. Jag har dessutom lärt mig genom åren att åldern bara är en siffra och jag har haft så otroligt roligt med klasskamrater som både är yngre och mycket äldre än vad jag är. Vilken resa ändå och jag är så otroligt glad att jag inte gav upp där på grund av den molekylära cellbiologin. Jag kan och allt går bara man vill och inte ger upp!