Ojojoj, äntligen kan jag andas ut efter en tuff vecka och njuta av i alla fall en dag ledigt innan vårterminen brakar igång på måndag. Har jobbat 6 dagar i sträck och suttit med projektarbetet på kvällarna så jag är rätt mör om man säger så. Nu är dock projektplanen redo för seminariet andra kursveckan där planen skall diskuteras i grupp och jag slipper ställa klockan på 04.50 för att hinna iväg till jobbet imorgon.

 

Veckan på jobbet har varit lugn. Det har varit väldigt lite larm så vi har suttit för det mesta i lugn och ro och skrivit nere i akutmottagningens källarlokaler. Det är fantastiskt att det inte kommer några larm givetvis eftersom det innebär att folk inte skadar sig allvarligt men arbetspassen utan larm blir så otroligt långdragna så när väl sökaren piper så blir man glad och pulsen går upp direkt. Det är vårt jobb och vi jobbar ju där för att vi tycker att det är kul men det är klart att man önskar ju egentligen att alla människor skulle få slippa att hamna på akutrummet på sjukhuset.

 

Det är svårt att förklara men jag tror kanske många av er inom vården kan förstå vad jag menar. Det är roligt och lärorikt att få se och handlägga en patient med hjärtinfarkt, brutet ben, nydebuterad diabetes eller misstänkt cancer men det innebär inte att vi tycker det är roligt att dessa sjukdomstillstånd drabbar så många människor. Nu finns dem dock och människor kommer att drabbas av olyckor och skador och då känns det verkligen som ett privilegium att få vara med och ta hand om dem och ge dem bästa möjliga vård.