Jag har inte skrivit så mycket om amningen denna gången och anledningen är nog att det gått så mycket bättre med Charlie än vad det någonsin gjorde med Vincent. Jag har varit så otroligt glad för detta och därför känns det om möjligt ännu jobbigare att amningen nu nått sitt slut. Hade det varit upp till mig så hade jag gärna fortsatt amma flera månader men Charlie har självmant valt att sluta och då måste jag ju acceptera det.

 

 

De första två veckorna var det jättejättejobbigt verkligen. Det är svårt att förklara för någon som inte ammat men man får ett väldigt speciellt band till sitt barn genom amningen och när det försvann kändes det som en del av bandet mellan mig och honom försvann. Jag kände mig bortvald och irrationella tankar som att han inte älskade mig längre och att jag inte kunde trösta honom flög runt i mitt huvud.

 

Nu har det hela lugnat sig något. Jag saknar fortfarande våra mysiga stunder men har insett att jag visst har en viktig plats i mitt barns liv. Jag kan lite ångra att jag gick tillbaks till skolan så snabbt just på grund av detta men samtidigt så överväger fördelarna nackdelarna här ändå. Jag får vara oerhört tacksam för den amningstid jag fick med honom och inse att tiden ännu en gång går alldeles för fort när man har en liten bebis!