Söndag kväll och det känns som om helgen knappt hunnit börja?! Inte så konstigt egentligen med tanke på jätteurladdningen i fredags och att jag sen gjorde mitt första jobbpass på över 8 månader på akuten.. men ändå. Varför är det alltid så att veckorna går så långsamt men helgerna så fort?

 

Båda tentorna i fredags kändes väldigt bra. Geriatriken som jag ju bara skrev en tredjedel av är jag 100% säker på att jag klarade och det var en häftig känsla att vara först fram och lämna in tentan med den vetskapen. Det har aldrig hänt förut. Samhällsmedicintentan kändes också bra och det skall till någon jättetaskig rättning för att jag inte skall få godkänt på den med. 

 

Så igår stod klockan på 4.50 och jag satte mig på bussen in till stan för ett jobbpass på akuten. Jag kommer ju som sagt ha ett litet miniuppehåll över jul då mina kursare läser hudkursen (som jag läste precis innan jag gick på mammaledighet) så för att fylla hålet i plånboken från en månads förlorat studiemedel har jag bokat in lite jobbpass. I december blir det bara några stycken men sen skall jag jobba heltid de tre första veckorna på året vilket skall bli väligt roligt.

 

 

Det låter kanske konstigt men med allt nytt som varit det senaste året med Charlie, flytt, förskolebyte och byte av klass för min del var det bara så skönt att få komma till jobbet och känna mig "hemma". Att få göra någonting jag kan och är bra på för en gångs skull utan att behöva trycka in en massa ny kunskap och nya intryck. Har verkligen trivts så bra under min tid som sekreterare på akuten (den förfärligt kassa lönen till trots) och det känns faktiskt lite sorgligt att tänka på att det kommande året är det sista året som jag har möjlighet att få jobba där med alla goa kollegor. Det blir allt mer påtagligt att jag faktiskt ganska så snart kommer ta nästa stora steg i livet och påbörja min läkarkarriär och hur roligt sekreterarjobbet än är så kommer det nog aldrig att slå det!