6 timmar. Det var så lång tid det tog från första värken tills det att Vincent låg på mitt bröst. En timme innan första värken kom hade vattnet gått men inte hade vi någon aning om att det skulle gå så fort.

 

Inför förlossningen med Vincent försökte jag ha inställningen att "vad som helst kan hända". Jag var öppen för all sorts smärtlindring om det skulle behövas och jag litade på att jag skulle vara i goda händer på förlossningen. MEN jag hade väl någonstans en bild av hur en "standardförlossnig" går till. Värkarna drar igång och man vankar runt hemma, vilar, tar någon alvedon och kolhydratsladdar för att efter några timmar få komma in till förlossningen där ytterligare timmar väntar studsandes på en pilatesboll, vankandes av och an i korridoren, kanske ta ett bad, få hjälp med smärtlindring och efter mycket svett och tårar äntligen få krysta ut den lilla goa ungen.

 

Min förlossning blev ju inte alls så. Jag kom in 6 cm öppen och öppnade mig de sista 4 centimetrarna på 50 minuter. Någon annan smärtlindring än lustgas hanns inte med. Jag lämnade inte sängen en enda gång under värkarbetet och dessutom kände jag mig väldigt utlämnad, ensam och överrumplad av det snabba förloppet. Inte var det heller många minuter som barnmorskan eller någon annan var inne och kollade till mig förrän krystvärkarna var ett faktum. Antagligen för att jag var förstföderska och det inte förväntades gå så pass fort som det gjorde.

 

Smidigt och snabbt tycker många (inklusive sambon) medan jag själv flera månader efter förlossningen kunde känna mig otroligt ledsen och snuvad på hela upplevelsen. För mig blev förlossningen en traumatisk upplevelse och det tog ett bra tag för chocken att lägga sig. Jag hann liksom aldrig ens reflektera över vad som höll på att hända förrän det var dags att krysta och förlossningen var som ni kanske förstår väldigt intensiv och smärtsam från första stund.

 

I början av den här graviditeten var jag väldigt rädd och ville inte riktigt tänka på förlossningen som väntade i andra änden, men allt eftersom veckorna har gått så har rädslan sakta men säkert runnit av mig. "Tänk om vi inte hinner in till förlossningen?" Visst har tanken slagit mig, men det är snarare en nervositet och stress i nuläget än en rädsla. Det är inget som jag överhuvudtaget kan styra över ändå och jag måste lita på att jag och min kropp grejar detta oavsett.

 

Det var mycket med min förlossning och tiden på BB som inte blev särskilt bra men istället för att visualisera framför mig hur historien upprepar sig själv så har jag valt att använde det hela som en morot. Ett verktyg att få en bättre upplevelse än sist. En möjlighet att få ta revansch. Nu ser jag faktiskt fram emot förlossningen och håler alla tummar och tår för att allt skall klicka när dagen väl kommer vad gäller barnvakt osv. Det sägs ju att andra förlossningen tar halva tiden vilket skulle innebära lite drygt 3 timmar.. tur att vi bara bor 15 minuter från förlossningen.

 

Om en vecka skall jag till barnmorskan och då skall vi sammanfatta min graviditet i journalen samt sammanfatta viktiga punkter inför förlossningen. Den här gången vill jag känna att jag blir tagen på allvar direkt, att jag och Tom får den stöttning vi behöver, att jag om det mot förmodan blir lika omtumlande igen får prata igenom förloppet innan jag går hem och att jag absolut inte vill gå hem förrän jag känner mig trygg att på egen hand fortsätta med amningen på hemmaplan. Det känns bra att vara förberedd på ett helt annat sätt än jag var sist och att även Tom är mer med på noterna den här gången. Kan knappt fatta att jag om ca 1 månad får träffa mitt andra barn! Inget i hela världen slår känslan av att få sitt lilla barn på sitt bröst för allra första gången. Nä, nu är jag peppad på förlossning!