Yes, jag har äntligen fått tag i en dator. Mina föräldrar är på semester i England och idag när jag vattnade deras blommor passade jag på att norpa mammas dator över helgen. Efter det att jag skrev första delen av min förlossningsberättelse har jag inte lyckats ha igång min egen dator i mer än några minuter innan den startat om sig så jag har väl kanske insett att den datorn gjort sitt och det är dags att bita i det sura äpplet och köpa mig en ny. Kanske inte det första man vill lägga pengarna på när man nyss flyttat och håller på att renovera men å andra sidan klarar jag mig verkligen inte utan en fungerande dator.

 

Nu hörni är det äntligen dags för min förlossningsberättelse med Charlie. Önskar jag fått chansen att skriva den tidigare då minnet sviker en ganska så fort men livet (och datorhaveri) har kommit mellan. Bättre sent än aldrig dock så nu kör vi! Tänker att jag delar upp förlossningen i tre delar; tiden innan vi åkte in till förlossningen, tiden fram till Charlie föddes samt tiden efter förlossningen. Här kommer del 1:

 

Klockan 4.20 den 14e april, 7 dagar över tiden, vaknar jag ännu en gång för att gå upp och kissa (livet som höggravid japp). När jag torkar mig får jag en droppe rött blod på pappret och skiner genast upp som en sol för att i nästa sekund inse att jag mest troligen blivit galen av allt väntande. Jag kryper ner i sängen igen och vaknar på morgonen utan några som helst känningar om att en förlossning skulle vara på gång. Inga värkar och inget mer blod.

 

Just denna morgonen är jag dock inte särskilt nedstämd utan mest förväntansfull. Klockan 9.30 har jag nämligen tid på Östra sjukhuset för information och lottning i SWEPI-studien. Kortfattat är det en studie som jämför igångsättning en eller två veckor efter beräknat förlossningsdatum. Jag är verkligen inställd på att jag inte skall ha turen på min sida så jag blir väldigt förvånad när datorn lottar mig till grupp A och jag får bokat en tid för en igångsättning redan dagen därpå. 

 

 

Jag lämnar sjukhuset som svävande på moln (vilket ju verkligen är en bedrift med tanke på att jag är extremt höggravid haha) och ringer direkt till Tom för att berätta de goda nyheterna. Det pirrar ordentligt i magen och det känns nästan lite surrealistiskt att tänka att det här troligen är den sista dagen som mamma till bara en liten kille. Jag går förbi pressbyrån på väg till bilen och köper mig en daimstrut för att fira och sätter mig i dörröppningen på bilen och smaskar i mig den samtidigt som jag ringer mamma och skriver till några vänner på messenger om igångsättningen.

 

När jag kommer hem till lägenheten igen har Tom och Vincent precis tagit bussen iväg till hemmakväll (det är ju ändå lördag) för att handla lite lördagsgodis som vi skall smaska på den sista kvällen innan bebisen är här. Jag slänger mig på sängen och fortsätter att skriva på messenger i väntan på att Tom och Vincent skall komma hem. Tillslut klampar de in genom dörren, Vincent med godispåsen i högsta hugg, och jag sätter mig på huk framför honom för att se vad han har köpt och känner hur det rinner till mellan benen (klockan är då 11.56). Jag kilar in på toaletten och tar på mig en binda utan att säga nått till Tom men när jag går ut från toaletten igen och det fortsätter att rinna inser jag vad det är som har hänt och jag säger till Tom att jag tror mitt vatten har gått. Toms spontana reaktion är ett snopet "näää" eftersom han just handlat en massa chips och godis inför kvällen och jag börjar skratta över komiken i det hela eftersom vi ju precis fått tid för igångsättning.

 

Ganska så direkt ringer vi till mina föräldrar som snabbt kommer och plockar upp Vincent och så ringer vi även förlossningen som ber oss avvakta värkar och om inga värkar drar igång komma in för en kontroll på Östra vid halv fyra-fyra då de just nu är rätt mycket folk på antenatalen. Jag lägger mig återigen i sängen och inväntar värkar men det händer absolut ingenting. Med Vincent drog värkarna igång bara en timme efter att vattnet gick så jag blir verkligen otålig när timmarna går och inget händer.

 

 

Strax efter 15 sätter vi oss i bilen och åker mot Östra. På antenatalen får jag bekräftat att vattnet faktiskt har gått (jo tack jag vet, det rinner liksom konstant mellan benen) och får sedan sitta med en CTG-kurva för att registrera sammandragningar och fosterrörelser. Allt ser fint ut och ännu mer snopna får vi lämna sjukhuset i väntan på att det skall dra igång.

 

 

Jag och Tom bestämmer oss för att åka till MAX som ligger bara några hundra meter bort för att hålla oss i närheten ifall det drar igång. Redan när vi rullar in på parkeringen (ca 16.45) känner jag hur jag börjar få värkar och nu gör de "ont" till skillnad från de sammandragningar jag haft tidigare. Jag börjar klocka dem och de kommer väldigt oregelbundet men direkt ganska så tätt med 2-4 minuter mellan. Vi beställer mat och jag sitter och klockar värkar och när vi ätit upp och jag skall ställa mig upp forsar det ut en massa vatten så att mina byxor blir alldeles sjöblöta.

 

 

Tom får snabbt springa ut i bilen och hämta handduk och nya byxor från vår BB-väska och jag stapplar in på MAX kundtoalett för att byta om. Vi sätter oss i bilen igen och Tom undrar om vi skall åka hem och hämta nya byxor till mig. Efter att ha kollat hur lång tid sträckan tar att köra på google maps så väljer vi att göra det, allt medan jag klockar värkar som så fort jag rör på mig kommer supertätt. Väl hemma ringer jag in till förlossningen igen och berättar att vi är på väg in och de hälsar att vi är så välkomna till avdelning 312.

 

Fortsättning följer! :D

Det är verkligen urtråkigt att det ekar så tomt här inne just nu. Jag har SÅ mycket som jag vill skriva om och dela med mig av men så extremt lite tid att sätta mig ner i lugn och ro och skriva ett inlägg. Vincent går och lägger sig kring 7 på kvällarna och jag måste i säng senast klockan 10 för att vara människa dagen därpå i och med att jag vaknar några gånger per natt för att amma och under dessa tre timmar skall jag hinna med SÅ mycket att bloggen hamnar långt ner på listan tyvärr.

 

Idag gjorde Vincent sin absolut sista dag på förskolan. Nu väntar ett långt sommarlov och i augusti skall han börja på sin nya förskola här i Lindome istället. Det känns på ett sätt otroligt skönt att vi nu helt lämnat det gamla bakom oss och kan blicka framåt mot vårt nya liv här men samtidigt känns det jobbigt att han skall behöva lämna sina vänner och pedagoger som han känner så väl och få "börja om" på ett nytt ställe.

 

 

Just nu är det nog mest jag som tycker att det hela känns lite jobbigt dock då Vincent bara verkar tycka det skall bli kul och spännande att få börja på nya förskolan. Jag är så otroligt stolt över den lille killen alltså. Han har flyttat, blivit storebror och lämnat sin förskola inom loppet av 2 månader och tagit det hela så otroligt bra. Jag är nog faktiskt den som tagit det hårdast med flytten men så är jag inte särskilt bra överlag på att hantera stora förändringar i livet och blir lätt väldigt känslosam och sentimental. Nä, ibland önskar jag att jag var lite mer som min 4åring som ser varje dag som ett nytt äventyr.

 

Vi firade i varje fall in sommarlovet idag med att bjuda hem mina föräldrar och min bror på pannkaksmiddag och hade det jättemysigt tillsammans ute på vår altan en bra stund innan det var dags för dem att dra sig hemåt igen. Nu skall jag och pojkarna vara hemma ensamma fram till i mitten av juli då Tom går på semester. Tur att det är sommar så vi kan vara ute mycket om dagarna så att vi inte börjar klättra på väggarna här hemma. 

 

 

Nu har klockan slagit 10 så då är det dags att krypa ner bredvid min sovande lillskatt och få mig några timmars sömn innan det är matdags. Nattinatt!

Nu var det lite drygt 2 månader sen jag skrev min sista tenta innan jag gick på mammaledighet. Tiden har gått så grymt fort och ändå så känns studentlivet på sjukhuset såååå långt bort. I fredags fick mina gamla klasskamrater fira in sommarlov och att de nu klarat av ännu en termin. Att vara klar med 9 terminer är lite extra speciellt. Då får man nämligen jobba som underläkare. Kan ni alltså tänka er att JAG hade kunnat jobba som läkare redan denna sommaren? Hur sjukt är inte det, jag kan ju ingenting?! Vem skulle vilja anställa mig liksom? Visst, jag är godkänd i alla kurser hittills men som på så många högskoleutbildningar så glömmer man ju helt katastrofalt mycket av det man hunnit lära sig direkt när man lämnar tentasalen.

 

 

På ett sätt är jag så glad att "slippa" slängas ut i verkligheten i sommar just på grund av att jag känner mig lite som en bluff av någon anledning men en liten del av mig är ju såklart pyttis avis på mina vänner som nu för första gången får testa på det som vi alla kämpat för i så många år nu. Någon gång måste man ju helt enkelt ge sig ut i arbetslivet, hur läskigt det än må kännas.

 

För mig väntar dock drygt 4 månaders mammaledighet till innan jag är tillbaks i skolbänken igen och det känns faktiskt väldigt bra. När jag väl är tillbaks igen är det bara dryga året kvar som läkarstudent och det kommer säkerligen att susa förbi och sen är det äntligen dags för mig att prova mina vingar. Vad spännande det skall bli! Tills dess skall jag njuta av att få vila hjärnan från allt pluggande och bara umgås med mina älskade pojkar. Det är inte fy skam det heller!