Hallå från semesterkaoset! Här gick man och trodde att man skulle få vila upp sig på semestern men jag har nog inte varit så här trött sen Charie föddes. Anledningen heter bruten arm. Tyvärr så är det den älskade lilla snart 4åringen som brutit armen och han har haft det ganska kämpigt, speciellt nattetid, så jag har inte sovit särskilt bra med tröstande av ledsen kille samtidigt som jag ju har en liten bebis som äter 2-3 gånger på natten. Känns som jag skulle behöva sova i en vecka för att komma ikapp.

 

 

Nu mår Vincent mycket bättre som tur är och leker på rätt obekymmrat trots gipset så jag håller tummarna för en lugn natt men jag skall inte ropa hej än. Är så otroligt stolt över honom och över hur tappert han tagit sig igenom allt detta. Mitt hjärta bara brister varje gång jag tänker på den kvällen/natten och att se honom ha så ont och vara så rädd.

 

Vi har utöver de senaste dagarnas händelser haft en fantastiskt härlig semester hela lilla familjen. Första veckan spenderades som sagt i Bosared med våra vänner. Vi hade fantastiskt väder (ja som resten av Sverige ju) och badade flera gånger varje dag, spelade badminton och kubb ute på gräsmattan, lagade kanongod mat, hade vattenkrig, busade med barnen och spelade kort på kvällarna tills ögonen gick i kors och vi fick ramla i säng. Dessutom firade jag en alldeles förträfflig 25årsdag där.

 

 

På söndagen åkte vi hem och laddade om och åkte sedan iväg igen på tisdagen mot Vimmerby och Astrid Lindgrens värld. Vi bodde strax utanför Vimmerby i min vän Elins mammas hus och hade två helt fantastiska dygn där trots den enorma hettan som slog till lagom tills vi skulle spendera två hela dagar utomhus haha. Vi alla klarade oss utan varken vätskebrist eller solbränna men på torsdag eftermiddag ramlade Vincent när han skulle hoppa ur skrindan och föll som sagt så oturligt att han bröt armen. 

 

 

Både jag och Tom såg direkt på Vincent att det var nått som inte stämde och vi sökte upp sjukstugan på ALV som rekommenderade oss att ta oss till vårdcentralen för att få armen röntgad. Det var alldels fruktansvärt att försöka lirka in Vincent i sin bakåtvända bilstol och spänna fast honom då han skrek och grät så fort vi rörde hans arm. Får ont i magen bara jag tänker på det. Väl på vårdcentralen fick vi beskedet att överarmen var bruten och att vi måste bedömmas av en ortoped på sjukhuset i Västervik, nästan en timme bort i fel riktning.

 

På sjukhuset fick vi komma in relativt snabbt till gipsrummet och fick reda på att benbrottet var "fint" och inte behövde fixas till vilket fick mig att andas ut en smula. Sen fick vi sitta och vänta en bra stund innan de kom in och gipsade hans arm då de behövde vara 3 stycken. Vincent fick lugnande medicin och fick ligga och andas lustgas på mask medan läkaren och en av sköterskorna gipsade armen. Tom höll Vincent i den andra handen och jag stod och vaggade Charlie som precis hade lyckats somna i min famn. Både läkaren och sköterskorna var helt fantastiska med Vincent och fick honom på andra tankar trots att han var både ledsen, rädd, trött och smärtpåverkad. Strax efter 8 sätter vi oss äntligen i bilen igen och påbörjar en lååååång bilresa hem med en sovande bebis, en ledsen 4åring och två mycket trötta föräldrar. 

 

Resten av veckan har vi bara försökt att landa i vardagen igen och försökt vila så mycket som möjligt. Det har varit mycket tv-tittande och slappande i sängen under takfläkten. Vincent behöver ju hjälp med det mesta då han bara har en hand men han har redan lärt sig att hoppa upp och sätta sig på stolen/toaletten, klättra upp i sängen och ställa sig upp från golvet vilket gör mig sjukt imponerad. Nu väntar gips i 3-4 veckor (mer exakt får vi reda på i slutet av veckan på kontrollen på sjukhuset) och sen hoppas jag vi slipper mer sjukhusbesök i år. Vi har fått så det räcker och blir över nu tycker jag!

Semester har aldrig känts så underbart! Äntligen är hela familjen samlad på ett ställe och vi kan njuta av tiden tillsammans. Igår fyllde vi bilen till max med allt ni någonsin kan tänka er att en småbarnsfamilj på fyra skulle kunna behöva på en vecka och styrde återigen mot Bosared. Det är inte klokt hur mycket som ryms i vår lilla Citroën med lite våld och hederligt tetrisbyggande. Hur som helst.. vi har haft en helt magisk dag här ute på landet idag. Avslutade dagen med att ta ett dopp i sjön och nu njuter vi av kvällslugnet när båda barnen somnat framför TVn med lite snacks.

Tjuvstartade semestern redan i söndags och drog med båda barnen till Bosared där mamma och pappa njuter av sin sista semestervecka. Det är som vanligt helt ljuvligt att få vara här trots den lite mindre ljuvliga förkylningen Tom så snällt smittat mig med. Förkylning på sommaren är ju verkligen ingen hit alltså men jag har fått avlastning här med barnen så jag har kunnat vila lite grann och nu hoppas jag vakna imorgon och känna mig piggare.

 

Tom gör sin allra sista arbetsvecka nu och vi åker hem till honom imorgon då vi skall till BVC för Charlies tremånadersvaccin. Redan på lördag åker vi dock tillbaks hit och stannar en hel vecka tillsammans med några vänner vilket skall bli riktigt mysigt. Det har blivit lite av en sommartradition att spendera en vecka här med våra vänner. Skall bli helt underbart att få ha semester hela familjen i 4 veckor nu innan Vincent börjar förskolan och Tom går tillbaks till jobbet. Har haft några rätt slitiga veckor hemma nu med båda barnen och vi alla kommer nog njuta av att ha Tom på hemmaplan.

 

Nu skall jag återgå till att njuta av kvällen tillsammans med päronen framför tvn!

 

Vid ca 18.30 ringer vi på klockan vid dörren till avdelning 312. Vi blir visade till ett undersökningsrum dit jag sakta men säkert tar mig då varje liten rörelse gör att jag får värk på värk med mycket lite vila mellan. Vid varje värk fokuserar jag på att försöka slappna av och andas lugnt och fast det gör ont är det helt klart hanterbart.

 

I undersökningsrummet får vi träffa den underbara barnmorskan Kajsa som kopplar upp mig på CTGt som jag får ligga med en stund. När Kajsa kommer tillbaks en liten stund senare pratar vi om mina tankar inför förlossningen och det märks så tydligt att hon läst igenom min journal noga och att hon verkligen lyssnar på det jag har att säga.

 

 

Kajsar gör en vaginalundersökning och berättar att jag är 4 centimeter öppen vilket ju är tur med tanke på att hon redan skrivit in oss på förlossningsavdelningen. Blir återigen så otroligt glad och lättad över att få träffa någon som tar mig på allvar och jag kan äntligen släppa den stress jag gått och burit på i flera veckor om att inte hinna in till förlossningen bakom mig. Kajsa visar även Tom hur han kan hjälpa till att trycka på mina knän för att stabilisera bäckenet under värkarna och på så sätt minska smärtan en aning.

 

Vi blir visade till vårt förlossningsrum och Kajsa går iväg för att hämta en sjukhusskjorta till mig så att jag kan byta om. Det känns så surrealistiskt att kliva in i det där rummet och veta att här skall vi om bara några timmar få möta vår andra son. Jag som alltid velat prova att sitta och guppa på pilatesboll under förlossningen sätter mig genast på denna för att nästan lika snabbt inse att det inte alls är något för mig. Jag behöver sitta stilla för att värkarna inte skall storma över mig likt en hjord gnuer. Jag byter således om och placerar mig i sängen.

 

 

Värkarna gör så pass ont nu att jag ber om lustgas. Kajsa finns vid min sida och hjälper mig efter varje värk att släppa spänningen i kroppen och Tom trycker på mina knän under värkarna och bara finns där vid min sida vilket är så skönt och tryggt. De får hela tiden påminna mig att fortsätta ta djupa andetag under hela värken med lustgasen då jag efter ett tag dåsar bort och "glömmer" att andas, hehe. Lustgasen är verkligen hatkärlek för mig för den hjälper ju en att ta sig igenom värken men jag blir samtidigt både illamående och yr. Mellan värkarna pratar vi och skrattar och allt känns bara så rätt. Kajsa frågar efter ett tag om det är okej att hon lämnar oss en stund och hon får okej av oss. Det märks att det är mycket att göra på förlossningen så att hon håller ett sånt lugn och tar sig den tiden med oss gör mig så himla glad och trygg.

 

 

Vid 21 gör det riktigt riktigt ont och jag tänker att det kanske snart närmar sig. I värkvilan pratar jag lite med Tom om att kanske fråga efter epidural och han ringer på klockan. Vi pratar med Kajsa och jag ber henne undersöka mig för att se hur långt det är kvar och det visar sig att jag bara är öppen 6-7 centimeter vilket kommer lite som en chock. Hur skall jag klara 10 centimeter om det redan gör såhär ont? De kontaktar i alla fall narkosen som dyker upp efter en väääääldigt lång halvtimme och då är jag öppen 8 centimeter. Det gör så ont så att jag inte vet vart jag skall ta vägen. I värkvilan rullar tårarna ner för mina kinder och trots att Kajsa redan har slutat så står hon där vid min sida och hjälper mig genom värkarna i väntan på att bedövningen skall läggas. Jag frågar Kajsa om hon inte skall gå hem snart även fast jag egentligen vill att hon stannar men hon viftar bara bort frågan och säger att hon snart skall gå.

 

Barnmorskan Felicia och en läkerstudent kommer in och presenterar sig mitt i tumultet när narkosen kommit på plats och jag hör hur Tom hälsar artigt men själv är jag så fokuserad bara på att ta mig igenom värk efter värk. Även narkosläkaren kommer in och presenterar sig och förklarar att de kommer lägga en spinalbedövning då en epiduralbedövning inte kommer hinna värka. Hon tvättar av ryggen och jag får instruktioner att kuta ut ryggen mot henne och ligga helt stilla.

 

När spinalen är lagd säger narkosläkaren att "nu borde den snart börja värka" men när jag får en värk gör den precis lika ont som de andra och med smått panik i rösten snyfter jag fram att "den hjälper ju inte, varför hjälper den inte?". Jag sneglar på narkosläkaren som försiktigt mummlar fram att den borde börja hjälpa nu. När nästa värk kommer känner jag plötsligt hur den inte alls gör lika ont och värken efter det känner jag inte alls mer än att jag ser hur kurvan på CTG-apparaten höjer sig. Jag blir alldeles salig och tänker att det här nog är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv, haha. Jag får äntligen en chans att pusta ut en smula och få säga hej då till Kajsa (med tårar brännande bakom ögonen såklart) som nu lämnar över mig till Felicia.

 

I min journal stod det att jag inte ville ha läkarstudent med vid min förlossning (eftersom jag ju är läkarstudent själv och skulle kunna riskera att träffa någon jag känner) och nu när jag är talbar igen påpekar jag detta för Felicia och studenten men säger sen att nu är det liksom försent så hon får gärna stanna. Vi hinner prata och skoja lite en stund alla fyra och jag frågar bland annat Tom om han tagit något kort. Här är jag alltså, bara 20 minuter innan Charlie är född. Oförskämt fräsch ändå måste jag säga.

 

Jag säger även till Felicia att jag funderat på om jag skulle vilja ta emot bebisen själv när han kommer ut men att jag inte riktigt vet om jag vågar. Hon tycker absolut att jag skall göra det om jag vill och lugnar mig med att hon kommer coacha mig när det väl är dags.

 

När klockan närmar sig 22 får jag lite krystimpulser. Det är inte samma överväldigande våg som jag känt med Vincent men jag känner ändå så väl igen känslan. Efter några värkar frågar jag om det är okej för mig att trycka på när jag får krystimpulserna och vid 22.15 provkrystar jag för första gången med min hejjarklack bestående av Felicia, läkarstudenten, en undersköterska och Tom.

 

Jag släpper lustgasen helt i krystningsskedet vilket så här i efterhand nog var lite dumt. För er som inte vet det så tar en ryggbedövning inte bort smärtan i underlivet när huvudet skall ut och det blir jag verkligen varse om nu. Smärtan blir bara värre och värre ju närmare huvudet kommer utgången så att säga. Det känns som jag bara krystar värk efter värk och det inte händer någonting. När huvudet står precis i öppningen och tänjer brinner det som eld i underlivet och jag får panik. Jag klarar inte EN sekund mer av den smärtan och skriker rätt ut. Jag är fullt medveten om att det alldeles snart är över men jag kan bara inte lugna ner mig. Undersköterskan spänner ögonen i mig med hennes ansikte bara centimeter från mitt och säger att jag måste vara lugn och jag bara skakar och skriker att "det går inte, det gör sååå ont". Det är inte många minuter jag har den smärtan men där och då känns det som jag skall gå av på mitten. Efter ännu några förfärliga krystvärkar (har verkligen inget tidsperspektiv på detta alls eftersom det kändes som om tiden stod still) kommer huvudet ut och Felicia säger att "nu får du ta emot honom". Jag tar tag och tänker i några sekunder att han nog måste ha fastnat innan jag inser att jag själv ju måste trycka på och så äntligen kommer han ut och jag drar upp honom på mitt bröst. 22.37 den 14e april föds så vår älskade lilla lillebror.