Och så klev vi äntligen in i vecka 30! Ja jag skriver äntligen eftersom förra veckan varit en riktig skitvecka och nu känns det dessutom som man är i nedräkning på riktigt. 75 dagar säger appen att det är kvar vilket både känns evighetslångt och superkort på samma gång. Än har vi ju en del kvar att fixa men känner inte så stor stress över det hela faktiskt. Däremot kan jag känna lite frustration att jag inte hinner med att pyssla och greja så mycket som jag kanske hade velat eftersom det ju är så himla mysigt men än är det som sagt 2,5 månad kvar så det skall nog hinnas med det också.

 

Barnet:
Nu är den lilla krabaten ca 40 cm lång och väger drygt 1,3 kg. Nu börjar de hår som hjälpt lillebror att hålla värmen, lanugohåren, att försvinna eftersom han nu själv kan reglera sin kroppstemperatur. Hos många bebisar finns det dock en del hår kvar när de föds och jag minns faktiskt att Vincent var lite luden över ryggen och axlarna när han föddes. Förutom att slå kullerbyttor där inne så hinner han tydigen också med att dricka ca 0,5 liter fostervatten per dygn som han sedan kissar ut.

 

Jag:

Ja jag har som sagt inte haft en särskilt bra vecka. Tenta- och husköpsveckan satte helt klart sina spår på ett ganska så otäckt sätt. Satt bland annat och skulle plugga i onsdags och blev från ingenstans JÄTTEYR och var sekunder från att kräkas. Så fort jag tittade på telefonen eller på datorn kom det tillbaks så jag fick helt enkelt stänga ner all elektronik och gå och lägga mig en stund för att få det att gå över. Dessutom har jag bara över en natt börjat känna mig tokgravid. Jag blir andfådd, magen är stor, sammandragningarna kommer allt oftare, hormonerna väller över vilket gör mitt humör helkasst stundvis och tröttheten har slagit mig som en stock i ansiktet. Det är först idag som jag börjat känna mig lite mer som mig själv igen efter att verkligen ha dragit i bromsen resten av veckan och bara gjort saker jag absolut måste eler som fått mig att må bra och koppla av. Ett riktigt wake up call helt enkelt och nu får det ta mig tusan bli ändring på torpet! Hur svårt får det lov att vara egentligen att bara ta det lite lugnare?

 

Så ja. Det var min vecka och det är först idag som jag börjat känna mig lite mer som mig själv igen. Graviditeten känns inte lika påtagligt tung och jag känner mig inte alls lika fylld till toppen av stress och ångest. Från och med nu skall jag vara riktigt försiktig med att ta ut mig så fullständigt fysiskt och psykiskt som jag gjorde och bara njuta av mina 8-12 veckor som är kvar som enbarnsmamma. Ledsen att denna uppdatering blev så fylld av negativitet men jag vill vara ärlig här i bloggen och jag vill dessutom varna andra om vad som kan hända om man inte tänker sig för ordentligt (gravid eller inte). Ta hand om er för ni har bara en kropp och den förtjänar att rås om!