Första veckan på vårdcentralen

Hej från tystanden! Jag vet inte hur jag lyckats men denna hösten har jag verkligen blivit sjuk på de mest opassande tidpunkterna. Först blev jag sjuk lagom till skolstarten, sen fick jag ännu en förkylning lagom till tentorna förrförra veckan och nu, pang bom, har jag mitt under praktiken lyckats dra på mig ännu en. Lovar er att jag säkert kommer vara sjuk lagom till julfirandet också...
 
Bestämde mig efter många om och men att stanna hemma idag från praktiken. Vill verkligen inte missa något men det kändes å andra sidan inte rätt att släpa mig till vårdcentralen så som jag mådde imorse. Har tagit en ordentlig sovmorgon och frukost i sängen och nu mår jag i alla fall aningens bättre så jag hoppas att jag kan åka in till praktiken imorgon.
 
 
Dagarna på vårdcentralen har verkligen varit givande. Jag har mitt eget lilla rum med dator och undersökningsbrits och jag har en bra handledare som förutom att handleda mig i de specifika patienterna även utmanar mig att lära mig mer runtikring de olika sjukdomstillstånden jag stöter på.
 
Efter att jag undersökt och pratat med mina patienter går jag in till min handledare och presenterar fallet och berättar hur jag tänker. Han kommer sen med kompletterande frågor och så diskuterar vi tillsammans hur vi skall gå vidare. Oftast vill min handledare träffa patienten men jag får ändå sköta avslutningen i form av att informera patienten och svara på eventuella frågor. Dessutom beställer jag egna labprover, skickar remisser och skriver journaler. Närmre ett "riktigt" underläkarjobb kommer jag nog inte. Förra veckan fick jag skicka två av mina patienter till akuten för vidare kontroller och då fick de en remiss med sig i handen som jag fick skriva under med penna. Det kändes verkligen stort.
 
 
På bara 4 ynka dagar känns det som jag växt så otroligt mycket i min läkarroll. Helt plötsligt börjar det kännas mer rimligt att jag om bara 1 år står där med examen i näven. Visst kommer den första tiden som underläkare inte vara speciellt lätt då jag säkerligen kommer behöva ställa massvis med frågor men med tanke på hur mycket jag utvecklats på bara denna korta tid så gör det mig inte lika orolig längre. Att dessutom få ett tack så mycket för hjälpen av en patient som man inte gjort annat än att prata med och lugnat är helt magiskt. Kan jag göra skillnad i en enda människas liv så är jag oändligt tacksam!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: