Att vara mamma innebär en konstant oro. När barnen är precis nyfödda sitter man och tittar så bebisen säkert andas och oroar sig för om hen får i sig ordentligt med mat. När bebisen är lite större börjar oro för diverse milstolpar och det blir ett himla jämförande med andras barn vem som kan rulla runt och vem som kan sitta utan stöd.

 

När barnet blir ännu lite större och börjar interagera med andra börjar oron för det sociala samspelet, om barnet kommer väl överens med både vuxna och barn eller om det t.ex. kommer bli utfryst. I den oron har jag själv varit ett tag. V är en försiktig liten killen som inte tar så mycket plats i nya situationer och mammaoron slog till direkt när vi var tvugna att byta förskola i och med flytten. Därför blev jag så otroligt glad när jag lämnade Vincent på förskolan tidigare i veckan och vi inte ens han komma ut på gården förrän en pojke ropade på Vincent som hoppade upp på hans cykel och så var de iväg innan jag ens han säga hej då. 

 

 

Jag försöker så gott jag kan att inte applicera min oro på Vincent och har fått acceptera det faktum att oron aldrig kommer att ta slut. Det hör liksom till föräldraskapet. Alla föräldrar vill ju att deras barn skall må bra och lyckas i livet.

 

Bytet av förskola har i alla fall helt klart gått över förväntan som ni kanske hör. Första 1,5 veckan var väl lite svår men sakta men säkert lossnar det och han pratar alltid så gott om förskolan så det märks att han trivs. Pedagogerna verkar engagerade och trevliga och idag hade de ordnat så att de skulle fira Vincents födelsedag i efterskott på hans avdelning. Är inte det fint? Kanske kan jag släppa lite på oron.. i alla fall tills det är dags för nästa sak att oroa sig över ;D