Att vara mamma innebär en konstant oro. När barnen är precis nyfödda sitter man och tittar så bebisen säkert andas och oroar sig för om hen får i sig ordentligt med mat. När bebisen är lite större börjar oro för diverse milstolpar och det blir ett himla jämförande med andras barn vem som kan rulla runt och vem som kan sitta utan stöd.

 

När barnet blir ännu lite större och börjar interagera med andra börjar oron för det sociala samspelet, om barnet kommer väl överens med både vuxna och barn eller om det t.ex. kommer bli utfryst. I den oron har jag själv varit ett tag. V är en försiktig liten killen som inte tar så mycket plats i nya situationer och mammaoron slog till direkt när vi var tvugna att byta förskola i och med flytten. Därför blev jag så otroligt glad när jag lämnade Vincent på förskolan tidigare i veckan och vi inte ens han komma ut på gården förrän en pojke ropade på Vincent som hoppade upp på hans cykel och så var de iväg innan jag ens han säga hej då. 

 

 

Jag försöker så gott jag kan att inte applicera min oro på Vincent och har fått acceptera det faktum att oron aldrig kommer att ta slut. Det hör liksom till föräldraskapet. Alla föräldrar vill ju att deras barn skall må bra och lyckas i livet.

 

Bytet av förskola har i alla fall helt klart gått över förväntan som ni kanske hör. Första 1,5 veckan var väl lite svår men sakta men säkert lossnar det och han pratar alltid så gott om förskolan så det märks att han trivs. Pedagogerna verkar engagerade och trevliga och idag hade de ordnat så att de skulle fira Vincents födelsedag i efterskott på hans avdelning. Är inte det fint? Kanske kan jag släppa lite på oron.. i alla fall tills det är dags för nästa sak att oroa sig över ;D

Hösten verkar ha kommit hit till Göteborg ungefär lika snabbt som sommaren kom i maj. Det har nog nästan regnat här till och från i två veckor nu. Jag har absolut inget emot lite regn men det hade ju varit trevligt med lite sensommarkvällar ute på altanen eftersom vi ju fortfarande inte fått vår soffa. Tom fick ett sms från MIO i förra veckan att leveransen blivit uppskjuten en vecka (som om vi inte väntat länge nog redan..) så nu beräknas den levereras i vecka 37. Håll ut!!

 

Har precis kommit hem från fysioterapeuten (sjukgymnasten) med Charlie. Vi upptäckte redan när han bara var någon månad att han var sned i nacken. Han låg hela tiden med huvudet åt vänster både när han satt i babysittern, när han låg på rygg och när han låg på magen. Vår BVC-sköterska rekommenderade oss att söka sjukgymnast för bedömning och vi var där i juni på kontroll. Väl där kunde fysioterapeuten konstatera en svaghet i ena sidans muskulatur och en skallasymmetri där det skiljde en halv centimeter mellan höger och vänster sida. Inte en jättestorskillnad men ändå ett tecken på den snedheten som vi upplevt.

 

Nu idag var vi som sagt där igen på ett återbesök. All träning vi gjort hade lönat sig för nu var skillnaden bara 4 mm och vi upplever honom inte alls lika sned som han var för 2 månader sen, även fast han absolut har en favoritsida. Vi fick lite nya övningar för att träna upp hans nackstyrka ytterligare men beslutade sedan att inte boka något mer återbesök utan att vi istället fick höra av oss om vi kände att vi behövde komma in. Charlie var helt färdig efter besöket och somnade mot min axel precis innan vi skulle gå haha. 

God morgon! 

 

Vad roligt att få höra att det är fler studenter och blivande studenter här inne. Bloggen har ju legat lite på is sen Charlie föddes så det är extra kul att se att det ändå hänger kvar läsare här. Nu är tanken att jag skall uppdatera lite oftare igen då jag saknar bloggen alldeles för mycket så jag skall försöka blanda typen av inlägg här trots att jag ju fortfarande är mammaledig ett tag till. Vad är ni sugna på att läsa om?

 

Igår hade vi Toms föräldrar här en stund och firade Vincents födelsedag i efterskott då de varit iväg i Frankrike på semester. Jag och Vincent hade bakat morotskaka efter förskolan som verkligen blev supermumsig (länk till receptet hittar ni HÄR, jag gräddade dock bara ca 50 min) och så blev det givetvis lite presentöppning.

 

Idag var planen att gå till öppna förskolan med barnen men så vaknade Vincent för en stund sedan och var lite snuvig så vi blir nog hemma och vilar istället. Ganska skönt ändå med en slapparfredag då Charlie sovit urkasst på nätterna med uppvak minst varannan timme i ca 3 veckor nu (sen han blev sjuk). Skall bli helt magiskt underbart med helg vill jag lova!

Nu drar universiteten runt om i landet igång sina utbildningar och nästa vecka är det dags för mina nya kurskamrater att dra igång sin 9onde termin. Jag har ju dock redan läst halva terminen så för mig väntar knappt 2 månaders mammaledighet till innan jag hoppar på utbildningen igen. Visst är det inte bara jag som tycker tiden gått grymt fort. Fattar inte att jag snart "sitter i skolbänken" igen och då för att köra ända in i mål och ta läkarexamen. Det är så ruskigt nära nu!

 

 

Om 1,5 vecka börjar dessutom alla nya T1or på läkarprogrammet i Göteborg. Kommer precis ihåg känslan jag hade i magen när det började närma sig skolstart för mig, trots att det ju nu var 6 år sedan (så här skrev jag om min första vecka på läkarprogrammet då). Ett nervöst men gjädjefyllt pirr. Jag kommer även ihåg att jag drömde om uppropsdagen några dagar innan och kan än idag minnas delar av den drömmen. Om någon av er blivande T1or läser här så skall ni bara veta att ni har ett grymt äventyr framför er och trots att 5,5 år känns som en evighet så kommer tiden bara susa förbi.

 

 

Nu är jag ju inte riktigt färdig än och tur är väl det. Jag känner nog att jag behöver vänja mig lite vid tanken på att jag faktiskt snart är färdig läkare. När Vincent var och tog bort gipset (halleluja!!) i måndags på sjukhuset var hans läkare min gamla kurskamrat från klassen som tog examen i januari. Vi båda kände igen varandra och det var en minst sagt konstig känsla att sitta där och veta att det om inte lång tid alls kommer vara jag som sitter där och tar emot patienter. Så skumt!

 

 

Nä jag längtar faktiskt lite smått efter att få använda hjärnan igen trots att jag verkligen njuter av att få vara hemma med mina små. Det kommer nog bli motigt att lämna pojkarna hemma den första tiden och sätta sig på bussen till skolan men det blir nog bra i slutändan. Bara jag får sova bättre än vad jag gör nu ;)

 

Har vi några studenter som läser min blogg? Vad pluggar du och vilken termin? Om inte, finns det någon som funderar på att plugga något speciellt? Hade varit så spännande att få höra!

 

Okej, bättre sent än aldrig! Här kommer tredje och sista delen av min förlossningsberättelse:

 

Charlie ligger alldeles varm på mitt bröst och börjar ganska så snabbt att skrika. Känslan att ha sin alldeles nyfödda bebis på bröstet går bara inte att beskriva med ord. Jag är så lycklig över att han äntligen är här och så otroligt lättad över att han äntligen är ute efter de mest smärtsamma minutrarna i hela mitt liv. Trots hela härligheten med en alldeles nyfödd bebis på mitt bröst kan jag inte undgå att lägga märke till hur stressade barnmorskan och undersköterskan är. Jag förstår av det dem säger att det kommit ganska mycket blod och de jobbar snabbt. Jag får Oxytocin både intramuskulärt (detta får alla) och intravenöst eftersom blödningen är så pass stor vilket skall få livmodern att snabbt dra ihop sig. De vill ganska så direkt att jag försöker krysta ut moderkakan (ifall det är den som står och blöder) och 22.39 slinker den obehagligt ut och Felicia konstaterar att moderkakan är hel och livmodern är väl kontraherad. Jag försöker så gott jag kan att bara fokusera på min lilla bebis och att jag trots allt är i trygga händer och som väl är verkar blödningen avta något när moderkakan väl är ute. I journalen står det att jag förlorade 1100 ml blod vilket är 100 ml mer än vad som anses som normal blodförlust vid en förlossning.

 

 

Medan jag och Tom bekantar oss med lilla Charlie skall barnmorskan sy de två bristningar jag fick under förlossningen. Eftersom jag fortfarande blöder tar det lite extra lång tid. Vid förlossningen med Vincent kände jag absolut ingenting när barnmorskan sydde men den här gången gör det betydligt ondare då det är svårt att lägga bedövning. Tillslut får Tom ta Charlie och jag grabbar tag i lustgasen igen och andas mig igenom denna inte särskilt trevliga stund.

 

 

När jag är ihopsydd lämnar de oss själva en liten stund med Charlie för att hämta förlossningsbrickan. Jag känner mig ganska så slutkörd i kroppen och tänker att det nog blir bra med lite påfyllning av energiförråden. Jag får amma lillen för första gången och han får ett riktigt fint tag vilket gör mig väldigt glad då amningen krånglade så mycket med hans storebror. Vi kalasar loss på förlossningsbrickan men jag känner mig bara tröttare och när det är dags för vägning och mätning av lillen känns ögonlocken ordentligt tunga och jag orkar knappt lyssna på vad de säger borta vid skötbordet.

 

 

Sen är det dags för mig att gå upp och kissa. Det är viktigt att komma upp och göra det efter en förlossning då det kan vara svårt och särskilt om man fått ryggbedövning. Felicia säger åt mig att ta det försiktigt då jag känner mig lite yrslig och de hjälper mig att komma upp på sängkanten i sittande. Jag sitter och dinglar med benen ett tag och försöker sen ställa mig upp men inser snabbt att det inte alls går eftersom det känns som jag skall svimma och ber om att få lägga mig ner igen.

 

Vi försöker på nytt en stund senare och nu har Felicia varit och hämtat en rullstol. Jag får hjälp att komma över i den och så körs jag in på toaletten. Så fort jag kommit över till toastolen och börjat kissa känner jag hur kroppen blir alldeles kall och jag blir fruktansvärt illamående. Jag hänger mig över Felicia som sitter på huk framför mig och den enda tanken som går i mitt huvud är att jag inte får spy ner min barnmorska. Alla ljud hörs mer och mer avlägsna och jag hör Felicia upprepa mitt namn gång på gång och hon får något svagt grymtande till svar från mig. Felicia säger att jag måste tillbaks till rullstolen och jag säger att det aldrig kommer att gå, att jag vill lägga mig på golvet. Ytterligare en person kallas in på rummet och med gemensamma krafter (jag vet inte riktigt hur) får de över mig till rullstolen och vidare upp i sängen. 

 

Allt snurrar och jag orkar inte öppna ögonen men märker att de kopplar upp blodtrycksmanchett och mäter min syremättnad på fingret. Jag får dropp och undersköterskan hämtar ett glas stark saft som jag tvingar i mig. Jag får också en blöt handduk på pannan och det känns som att min kropp väger 2 ton. Efter en liten stund när droppet börjat gå in orkar jag i alla fall öppna ögonen och prata och det är dags för mig att bli nedrullad till BB. Felicia berättar att Tom tyvärr inte kan stanna och jag frågar direkt vem som då skall ta hand om min bebis, för jag orkar ju inte ens lyfta mina egna armar.

 

De lägger i alla fall Charlie bredvid mig i sängen och han sover så sött tätt intill mig och sedan rullar de ner hela sängen till mitt BB-rum. Jag får stränga direktiv om att inte försöka ställa mig upp själv utan att ringa på klockan och sen med tårar i ögonen får jag säga hej då till Tom som beger sig hemåt. Jag slocknar ganska så snabbt vilket inte är särskilt konstigt efter nattens händelser och det är som att Charlie känner på sig att hans mamma är så sliten för han är så lugn och snäll hela natten. Mot morgonen ligger jag vaken en stund med Charlie i famnen och det är inte förrän nu, efter att jag återhämtat mig från blodtrycksfallet och blodförlusten en smula, som det slår mig hur mycket jag älskar denna lilla kille. Glädjetårarna bara rinner.

 

 

Ojoj vilken vecka! Hur kan man ha sån otur att man blir dunderförkyld första veckan efter semestern? Har verkligen kämpat mig igenom veckan men nu är både jag och Charlie i princip friska och det ser ut som att Tom och Vincent klarat sig från sjukdom denna gång.

 

Inskolningen på nya förskolan har gått toppenbra för Vincent i alla fall, trots att jag varit ett vrak. Redan i torsdags lämnade jag honom för första gången själv och det gick hur bra som helst. Han ville inte ens gå hem när jag kom och hämtade honom igen efter 5 timmar. Jag brukar tycka att det är lite löjligt med alla instagrammammor som längtar efter sina barn så fort de lämnat dem på förskolan men i torsdags kände jag verkligen så. Det kändes helt fel att vara ensam hemma med Charlie efter en hel sommar tillsammans. Det var nog mycket oro i botten dessutom över hur det skulle gå men nu gick det ju strålande så jag tror inte det blir lika jobbigt att lämna i nästa vecka.

 

Det går undan med renoveringen nu vilket verkligen är SÅ kul. Golvet är på plats och igår var vi på MIO och beställde soffa (!!!!!). Nu är det väl egentligen mest småfix kvar så som lister, foder, eluttag och så skall vi lägga matta i trappan. Jag har redan spånat en del på inredning och vet på ett ungefär hur jag vill ha det men sen får vi se vad vi har råd med också, hehe. Det kommer bli så roligt att få visa er lite före- och efterbilder här om några veckor.

God morgon!

 

Idag är första dagen tillbaks i vardagsrutinerna igen. Tom är på jobbet och jag och barnen har just ätit frukost ute på altanen. Det hela hade varit ganska mysigt om det inte var för att både jag och Charlie gått och blivit tokförkylda. Charlie började hosta redan i torsdags och igår började även jag känna mig hängig. Vincent verkar än så länge helt opåverkad så den här dagen kommer nog bli lååååång. Helst hade man ju bara velat dra täcket över huvudet och sova några dygn men det går ju inte riktigt med två barn att ta hand om. Nä fy, sommarförkylningar är verkligen inte skoj.

 

Nu är vi halvvägs igenom Toms sista semestervecka. Det känns verkligen tråkigt att tiden gått så ruskit fort men å andra sidan skall det bli lite skönt att komma in i vardagsrutiner igen. Vi har dessutom haft en riktig toppensemester så jag kan verkligen inte klaga.

 

Idag har vi hållt på och grejat i vardagsrummet men också hunnit med en fika och lekstund hemma hos min lillebror som ju bor i vår gamla lägenhet. Det känns väldigt konstigt att åka tillbaks dit och så fort man svänger in på parkeringen ramlar en massa gamla fina minnen över en. Den lägenheten kommer alltid ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Blir enormt sentimental och känslosam när jag tänker på allt vi fått uppleva där men jag inser ju också att vi kommer skapa minst lika många fina minnen i vårt lilla radhus.

 

 

Nu börjar vardagsrummet ta form hemma. Vi har verkligen fått upp farten nu den sista veckan och särskilt Tom har jobbat på ordentligt för att hinna med så mycket som möjligt innan han börjar jobba igen. Vi alla är så sjukt trötta på detta renoveringskaos och det känns som att vardagsrummet är den pusselbit som saknas för att radhuset verkligen skall kännas "hemma". 

 

 

Det är inte lätt att renovera med småbarn och det är kanske inget jag skulle rekommendera andra att göra med tanke på både brist på tid och ork, men oj vad bra det kommer bli när det är klart. Idag har vi målat tak och väggar och i helgen skall gamla golvet rivas och så hoppas vi få det nya på plats i nästa vecka. Sen är det ju egentligen fritt fram att köpa soffa även fast det saknas lister och dörrkarmar samt att trappan behöver en uppfräschning. Alltså soffa.. ni som följt mig ett tag vet ju hur mycket jag brukar hänga i soffan om kvällarna så det ska bli så UNDERBART att äntligen få köpa en. Blir alldeles pirrig när jag ser hur fint det börjar bli och så himla stolt över oss som faktiskt gjort detta alldeles själva (med viss hjälp av min pappa och Toms farbror). Ser verkligen fram emot att visa er bilder när det är klart!

Hipphipphurra för vår fyraåring idag! Visst är det inte klokt hur tiden kunnat gå så fort att jag fått vara mamma till denna lilla vildingen i 4 år! Kan knappt förstå det. Nu har Vincent passerat både bebisstadiet och småbarnsstadiet och är nu ett.. barn?! Han är för det första så stor och växer fortfarande ur sina jeans så fort man köpt nya och det är knappt så jag orkar bära honom längre. Sen är han så otroligt klok och påhittig och som alla andra fyraåringar full av en massa bus.

 

Det senaste halvåret har vi fått möta treårstrots som heter duga och det är mycket jobbiga känslor som ryms i den kroppen kan jag lova. Å andra sidan så njussar han påså oändligt med kärlek och är en sån glädjespridare att det gör ont i hjärtat ibland bara man tittar på honom. Min fina lilla Vincent!

 

Dagen började med frukost på sängen förlillkillen och paketöppning. På kvällen kom sen min familj och Toms farbror på kvällsmat och marängsviss och Vincent lekte länge och väl med morbror Gabriel och den nya tågbanan han fick utav honom. Nu sover lille födelsedagskillen gott i sin säng och jag skall ta och kika på lite Netflix innan jag somnar jag också. God natt hörni!