Ofta slås jag över hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som får bo i Sverige och ha tillgång till svensk sjukvård. Det klagas ofta hit och dit på långa köer, ointresserade läkare, besparingar m.m. och jag förringar inte att det inte finns fantastiskt stor förbättringspotential även här men vi bor i ett land där sjukvård bara kostar en bråkdel av det faktiska priset. Vi har ett snabbspårssystem där patienter med misstänkt cancer utreds bara inom ett par veckor. Vi har gratis sjukvård för alla barn och gratis mödravård. Vi har läkare som inte bara tar emot patienter som kan betala för sig utan alla, oavsett socioekonomisk status, är välkomna.

 

Något av det mest fantastiska är att åker du t.ex. till Spanien och blir allvarligt sjuk kan Sverige stå för vården även fast du befinner dig i ett annat land. Det kanske låter självklart när jag skriver det men faktum är att det är få länder i världen som har denna trygghet. Jag har tyvärr fått bevittna dessa orättvisor med egna ögon och det är rent ut sagt för jävligt att se personer bli nekade vård i andra länder bara på grund av att läkarna enbart bryr sig om de patienter som ger bäst klirr i kassan. Idag var en sån dag med möten som fick det att bränna bakom ögonen på grund av orättvisan i världen.

 

Att vara på avdelning innebär att man får dela många människors öden. Många helt fantastiska och en del väldigt tragiska som ni kanske märker. Frustrationen att inte kunna hjälpa alla är stor men jag är så glad att jag, trots svensk sjukvårds många brister, ändå är en del av den. Tillsammans hoppas jag att vi kan jobba för en ännu mer jämnlik vård för oss alla.