Det märks att det är höst när..

 

1. ..det börjar virvla runt löv på marken

 

2. .. man aldrig vet vad man skall ta på sig på morgonen då det antingen nästan är minusgrader eller så behöver man knappt jacka.

 

3. ..VAB-säsongen dragit igång

 

Japp idag är jag hemma för andra dagen i rad med en liten hostig kille. Tom har tagit stor del av vabben hittills denna termin så vi kände väl lite att det var min tur trots att det innebär en massa jobbigt i skolan. Blir så stressad av att bara tänka på att försöka hitta ett tillfälle att ta igen det jag missat att jag helt enkelt försöker att låta bli. Tänk om läkarprogrammet bara hade varit en aningens mer barnkompatibelt, vad otroligt mycket lättare mitt liv hade varit då. Samtidigt förstår jag ju varför utbildningen ser ut som den gör och varför nästan allt är obligatoriskt men ändå.. ibland kan man väl få stånka och stöna lite grann.

 

Har lyckats plugga lite hemma idag i alla fall (med betoning på lite hehe) medan Vincent satt bredvid och ritade. Har denna vecka påbörjat min tvåveckorsplacering på urologen (specialitet rörande urinvägar samt manliga genitalia) så jag lyckades plöja några sidor i urologikapitlet i boken i alla fall innan tuschpennor kom farandes över bordet och vi fick hitta på något annat. Får se om jag orkar fortsätta där jag slutade när lillkillen somnat. En stor kopp te och en glassbåt kanske kan sätta fart på motivationen ;)

Igår hade jag och Tom en barnfri kväll då Vincent fick ha fredagsmys och sova över hemma hos mormor och morfar. Lite lugn och ro för oss föräldrar och lycka för treåringen som verkligen älskar att hänga med mina föräldrar. De har verkligen ett starkt band till varandra och det gör mig så otroligt glad. Jag och Tom passade på att gå ut och äta en bit mat och väl hemma igen kunde jag mätt och belåten ramla i säng. Är så trött nu för tiden så jag tackar och bockar ofta när klockan slår 21 och skamgränsen är passerad för att få gå och lägga sig.

 

Imorse fick vi en mycket efterlängtad sovmorgon och vid 9 nån gång gick jag upp och fixade lite mysfrukost till oss som vi mumsade i oss innan det var dags att hämta hem Vincent igen.

 

Idag kan nog ingenting förstöra mitt glada humör. Efter en förmiddag på avdelningen med vårt vanliga underläkararbete var det sen dags för vår enda "lediga" eftermiddag de senaste 4 veckorna med de fina ordet SJÄLVSTUDIER skrivet i schemat. Jag valde till skillnad från resten av mina kamrater på avdelningen att inte åka hem utan satte mig inne på "vårt" kontor för att plugga på avdelningen. En av patienterna som vi hade hand om skulle nämligen eventuellt opereras på eftermiddagen och min förhoppning var att jag skulle få vara med på den operationen då jag inte hunnit vara så mycket på operation under veckorna på avdelningen. Tur var väl det för visst kom vår överläkare in och hämtade mig vid strax efter 2 och tillsammans traskade vi upp till operationssalarna.

 

Fick vara med och se en jättespännande operation och fick stå med i såret, tvättad och sterilklädd, för att se så bra som möjligt. När operationen var klar vände sig överläkaren sig till mig och undrade om jag ville sy ihop och givetvis ville jag det. Så nu har jag alltså sytt ihop mitt allra första operationssår. Ganska så nöjd tjej som cyklade hem strax efter 4 vill jag lova.

 

 

Har kommit fram till att kirurgi är rätt roligt ändå. Har kanske inte trott att det skulle passa mig men det växer verkligen i mina ögon och dagens lyckorus är ju kanske ännu ett tecken på att jag i varje fall inte helt skall utesluta kirurg från min lista på specialiteter jag kan tänka mig.

Ofta slås jag över hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som får bo i Sverige och ha tillgång till svensk sjukvård. Det klagas ofta hit och dit på långa köer, ointresserade läkare, besparingar m.m. och jag förringar inte att det inte finns fantastiskt stor förbättringspotential även här men vi bor i ett land där sjukvård bara kostar en bråkdel av det faktiska priset. Vi har ett snabbspårssystem där patienter med misstänkt cancer utreds bara inom ett par veckor. Vi har gratis sjukvård för alla barn och gratis mödravård. Vi har läkare som inte bara tar emot patienter som kan betala för sig utan alla, oavsett socioekonomisk status, är välkomna.

 

Något av det mest fantastiska är att åker du t.ex. till Spanien och blir allvarligt sjuk kan Sverige stå för vården även fast du befinner dig i ett annat land. Det kanske låter självklart när jag skriver det men faktum är att det är få länder i världen som har denna trygghet. Jag har tyvärr fått bevittna dessa orättvisor med egna ögon och det är rent ut sagt för jävligt att se personer bli nekade vård i andra länder bara på grund av att läkarna enbart bryr sig om de patienter som ger bäst klirr i kassan. Idag var en sån dag med möten som fick det att bränna bakom ögonen på grund av orättvisan i världen.

 

Att vara på avdelning innebär att man får dela många människors öden. Många helt fantastiska och en del väldigt tragiska som ni kanske märker. Frustrationen att inte kunna hjälpa alla är stor men jag är så glad att jag, trots svensk sjukvårds många brister, ändå är en del av den. Tillsammans hoppas jag att vi kan jobba för en ännu mer jämnlik vård för oss alla.

Det är lördag kväll. Skålen bredvid mig i sängen är fylld med chips och jag skall alldeles strax sätta på nått serieavsnitt på Netflix. Jag njuter av att det är helg, att jag kan få umgås med min familj hela dagen lång och framförallt att jag slipper ställa klockan på 5.45 imorgon. Veckan har varit så sjukt lärorik och rolig och antagligen är just denna placeringen en av de roligare under hela kursen men det är klart att det tar på krafterna också. Därför känns det extra härligt att balansera ut vardagen på sjukhuset med hemmastrosande och mys med mina två killar.

 

Det är inte helt lätt det där med balans alltid. Jag tycker det brukar vara rätt knepigt så här efter sommaren när man är van vid en annan rutin att komma in i höstlunken igen. Som jag säkert berättat innan så försöker jag vara noga med att planera in min skoltid så att jag kan vara ledig till 100% när jag väl är hemma med Vincent sen. Hittills har det dock varit rätt svårt under kirurgikursen då jag redan har så långa dagar i skolan och det inte riktigt finns tid över för plugg. Här låter jag dock mitt sunda förnuft och mitt mående styra. Har jag energi eller ett sug att plugga (ja jag brukar få det lite då och då, tro det eller ej) så tar jag mig lite tid efter att Vincent har somnat eller tar några timmar under helgen men är jag å andra sidan för trött så prioriterar jag vila och återhämtning. Allt för att orka med och hålla ihop hela vägen fram till jul ;)

 

Jag tröstar mig med att det är långt till tentan och att jag lär mig så otroligt mycket bara genom att aktivt delta under praktiken. Trots ynka 4 veckor in på terminen så kommer jag på mig själv att kunna svara på klasskamraters frågor, eller i alla fall kunna delta i diskussionen, kring olika sjukdomar vilket känns rätt häftigt med tanke på hur extremt lite tid jag spenderat framför kursboken. Inte konstigt att man är lite trött ibland!

 

Det där jobbet som underläkare känns helt plötsligt inte alls så långt borta men istället för paniken jag tidigare känt inför detta så fylls jag nu istället av längtan och nyfikenhet. Det här ska nog gå vägen skall ni se!

Jag skrev ju visserligen att det var en kaosvecka som väntade men att veckan i själva verket skulle ta hem priset i Årets kaosvecka 2017 hade jag ingen aning om.

 

På måndag morgon hade jag precis köpt mig en macka med ost på pressbyrån utanför Östra sjukhuset och kom inknatandes på kirurgkliniken när det började flimra framför ögonen och jag fick vända på klacken igen och sova av mig ännu ett migränanfall. Som vanligt var jag ordentligt trött resten av dagen men lyckades ändå laga middag till familjen och sen ta mig till scouterna på kvällen.

 

Tisdagen var veckans lugnaste dag (hittills) och trots att tröttheten hängde med från gårdagen lyckades jag ta mig igenom både en förmiddag med mottagning och en eftermiddag på endoskopienheten innan det bar av hemåt.

 

På onsdag morgon var Vincent lite hostig men var i övrigt pigg så jag lämnade honom som vanligt på förskolan och åkte iväg till skolan för ett seminarie. Strax efter lunch ringer det i min mobil och det är föris som säger att Vincent blivit väldigt hostig och vill att jag kommer och hämtar honom. Skyndar mig snabbt till bussen och en halvtimme senare på förskolan möts jag av en ledsen och krupphostande kille. Vincent brukar få ganska besvärlig hosta när han är sjuk (så pass att han oftast kräks tillslut) och om ni har bra minne kanske ni kommer ihåg att vi faktiskt varit inne med honom på akuten en gång tidigare just på grund av krupp och att han fick svårt med andningen (det inlägget hittar ni HÄR). Jag gick hem med honom i regnet och i den friska luften lugnade sig hostan en aning men så kom den och gick under eftermiddagen och Vincent fick allt jobbigare med andningen trots att vi hade fullt korsdrag här hemma och lockade med dricka samtidigt som vi försökte hålla honom lugn. Tillslut ringde vi ändå 1177 och de tyckte att det hållt på så länge nu att vi borde åka in så att han kunde få medicin.

 

Sagt och gjort, in i bilen och så spenderade vi resten av kvällen på barnakuten. 4 doser adrenalininhalationer, kortison och så två isglassar fick den lille kämpen innan han av utmattning somnade i min famn och vi kunde tillslut strax efter 10 lämna akuten. Vill verkligen ge en stor ros till personalen på barnakuten som innan vi ens hann ta en nummerlapp fångade upp oss (ni som hört krupphosta vet att det inte går att ta miste på) och såg till att vi fick hjälp direkt.

 

Haft en helt underbar helg som dock varit aningens kort. Tror det känns så eftersom jag inte riktigt fått någon netflixkväll i soffan utan varit ute på annat kul istället och i fredags hade jag dessutom migrän så den kvällen föll ju helt bort. Vi var i alla fall i lördags på Jeepträff (till vår lilla killes stoooora förtjusning) med våra vänner och åkte efteråt hem till dem och grillade och spelade spel. Igår hängde jag och Vincent istället hos mamma och pappa hela dagen då Tom inte mådde så bra och hade det kanonmysigt.