Det är rätt intressant det här med att gå ut med att man väntar smått. Jag har ju vetat om att det ligger en liten i magen sen i slutet av juli men för alla andra så börjar ju liksom resan först nu. Första trimestern är verkligen inte en rolig tid (konstant oro för missfall bland annat) men jag tycker ändå att jag klarade mig igenom de första 12 veckorna relativt bra.

 

Redan innan vi fick plusset på stickan började brösten ömma och sedan har det pendlat lite upp och ner under veckorna. Jag har även varit tröttare än vanligt (vilket kanske har märkts i inläggen här på bloggen) och sällan lagt mig många minuter efter 21 på kvällarna vilket gett 0 tid till att t.ex. plugga. Magen har varit väldigt svullen om kvällarna men jag har inte upplevt att jag fått "riktig" mage lika tidigt som med Vincent. Då köpte jag mina första mammabyxor redan i vecka 10 medan jag nu egentligen fortfarande klarar mig med en toffs i knapphålet. Jag använder dock ändå helst mammabrallorna jag köpte i vecka 13. Tror att det har att göra med att jag väger mindre inför denna graviditeten men jag kommer säkert få en minst lika stor kanonkula med denna bebisen tillslut ändå, haha.

 

Hormoner kan verkligen ställa till med mycket och i början var mitt humör och mitt tålamod inte att leka med. Jag kände knappt igen mig själv. Dessutom innebär hormonsvallningarna tyvärr även att jag haft 5 migränanfall på 2 månader. Inte kul! Illamåendet har jag inte kommit undan heller men även denna gång har jag tack och lov sluppit att kräkas. Som tur är har illamåendet nästan helt släppt nu och som jag skrev i måndags så mår jag nu oförskämt bra. Det enda som egentligen hänger kvar sen första trimestern är lite trötthet och dessutom är jag kissenödig jämt och ständigt.

 

Nu håller jag tummar och tår för att jag skall få känna mig sådär gravidglowig som de sägs att man skall vara under andra trimestern och jag hoppas få må bra så länge det bara går så att jag orkar med skolan och slipper bli sjukskriven som sist. Det har jag verkligen inte lust med!