Och så hände precis det som jag varit så rädd för, jag kuggade mitt praktiska prov. En patient med en ovanlig sjukdom med svårtolkade symtom gjorde att jag trots att båda anamnes och status satt som en smäck satt frågande över den topiska diagnosen (vart skadan sitter i nervsystemet). Lägg till en examinator som vaknat upp på alldeles fel sida av sängen och inte alls kunde ha överseende med att det faktiskt tagit många år innan patienten fått sin diagnos (hur skall jag då lista ut det efter EN undersökning?) och att symtom som inte borde funnits fanns där och vice versa.

Nä, jag tänker inte älta detta mer. Har redan spenderat 2 timmar i sängen gråtandes trots att jag ju egentligen inte gjort något fel. Hade jag bara fått patienten som min kurskamrat hade (vi sitter med under en examination och lyssnar också) hade jag tagit diagnosen under den första minuten men nu blev det ju inte så. Ett sjukt konstigt system att examineras på där patientens diagnos och examinatorns bedömning har större individuell betydelse än ens egen prestation. Hur kan det vara en rättvis bedömning?

Nu skall jag i alla fall försöka ladda om inför tentan nästa fredag och så får jag göra om det praktiska provet i sommar. Jag får inte göra det till en större grej än vad det är. Jag är VERKLIGEN INTE värdelös och kommer att bli en bra läkare ändå (även fast jag för 2 timmar sedan i en kort minut funderade på att hoppa av programmet i ren protest). Jag blir bara så förbannad då läkarprogrammet borde vara något som bygger upp en och inte bryter ned ens självförtroende. Det klarar jag så bra själv, tack!