Jag och min kurskamrat har verkligen haft jättetur och fått en fantastisk handledare på vår avdelning. Han är dock pappaledig 50% så vi träffar honom inte så ofta som man kanske hade velat men han tar sig verkligen tid att sitta och gå igenom avdelningens patienter med oss och lär oss allt ifrån lagen om tvångsvård till olika psykofarmakas biverkningsprofiler.

 

Det som gör mig lite smått nervös är att han är underläkare. Inget ont om underläkare, han är verkligen fantastisk duktig, men han tog examen för bara några månader sen. Jag tar examen om 4 terminer och då skall jag tydligen vara lika duktig som den här killen som tillsammans med överläkare och specialister sitter och diskuterar de olika behandlingsalternativen hos de riktigt svårt sjuka patienterna.

 

Bara tanken på detta får det att knyta sig i magen av nervositet. Det finns ju inga möjligheter att någon ens skulle få för sig att låta mig ta hand om egna patienter, eller? Det låter ju helt vansinnigt! När ska någon inse att man bluffar och egentligen inte kan någonting? Ändå så kan jag inte låta bli att tycka att det känns enormt häftigt. Trots att jag från en dag till en annan går från att titulera mig läkarstudent till att det står underläkare på min namnskylt kommer jag ju inte magiskt kunna allt, men kan jag vara 10% så duktig, pedagogisk och lugn som min handledare är 2 månader efter examen så är jag nöjd. Det känns dock rätt betryggande att jag fortfarande har 4 terminer på mig att lista ut hur jag skall undvika att fullständigt drabbas av panik när jag skall ha hand om min allra första egna patient.