I början av läkarprogrammet kunde jag, som den framtidsdrömmare jag är, sitta och drömma mig bort till hur det skulle kännas att vara längre fram i utbildningen. Jag satt och tittade på översiktsschemat över de olika terminerna och kurserna på termin 6-7 kändes svindlande långt bort. När man läst så långt så var man ju nästan färdig liksom. 

 

Nu sitter jag här och har precis avslutat termin 7. Nästa termin väntar den stora kirurgikursen och nästa sommar kommer en stor andel av mina klasskamrater gå ut på sitt första underläkarvik. Ändå känns det som att examen är en livstid bort. Har de senaste veckorna flängt runt på diverse studentmottagningar, konfirmationer och släktkalas och jag får alltid frågan om hur långt jag har kvar. Det är något uppgivet som jag måste berätta att det trots allt är 2 hela år kvar. Jag är så otålig och vill bara bli klar nununu samtidigt som jag verkligen inte känner mig redo för det där underläkarviket på långa vägar. Kluven helt klart.

 

 

Samtidigt vet jag att denna tid som är kvar kommer gå svindlande fort och det är troligen bäst att passa på att njuta av de fördelar som faktiskt finns med att vara student. Jag har verkligen INTE bråttom. Jag är fortfarande ung och kommer jobba i många herrans år innan det är dags för pension. Det där med att leva i nuet är kanske inte ett helt dumt motto trots allt!