Och så var vi helt plötsligt inne på sista VFU-veckan. Vad hände där egentligen? När veckan är slut så har vi en veckas inläsning, 1 dag på simulatorcentrum och en styck munta kvar innan invärtesmedicinen är avklarad. Det känns faktiskt rätt konstigt att det jag kan om invärtesmedicin nu är den grund jag sedan kommer att ha när jag kommer ut och arbetar. Jag kan ju givetvis ofantligt mycket mer nu än för en termin sen men det finns ju sååå mycket kvar att lära. Antar att man mer eller mindre alltid kommer att känna så även som färdig läkare.

 

Tänkte lista några skillnader mellan VFU 1 i början av kursen och VFU 3 som vi har just nu:

 

1. Jag gick ständigt vilse den första veckan och vågade mig absolut inte på några genvägar i kulvertarna -> Jag vet precis vilken hiss, trappa och mystisk underjordsgång jag skall ta för att snabbast möjligt ta mig dit jag ska

 

2. Jag kände inte igen en kotte och hade svårt att veta vilka som var läkare, sköterskor och undersköterskor på avdelningen -> Nu kan jag heja på och skämta med både läkare och sköterskor och man känner sig mer som en i gänget

 

3. Det kändes stort att bli introducerad för patienter som en blivande kollega på ronden -> Nu har jag själv rondat egna patienter med mina "blivande kollegor" som åhörare

 

4. Det kändes otroligt pinsamt att diktera när någon lyssnade och jag kunde sitta med en enda inskrivningsanteckning nästan hela eftermiddagen -> Dikterade häromdan 2 slutanteckningar och en inskrivning på samma eftermiddag och kunde ändå sluta i tid

 

 

Sammantaget så känner jag att utvecklingen varit enorm. Jag har gått från att känna mig enbart som en belastning till att vara värdefull och kunna hjälpa till med det dagliga avdelningsarbetet. Jag har dessutom fått förmånen att träffa så fina människor som sliter varje dag för patienterna, trots budgetnedskärningar och personalbrist. Det känns verkligen bitterljuvt att lämna detta som nu blivit vardag och gå vidare. Livet som läkarstudent I guess!