Nu är det mindre än 4 månader kvar tills lillen är beräknad att titta ut. Ärligt talat så känns det rätt långt bort fortfarande, särskilt när man tittar ut och får se snöflingor falla i skenet från gatlyktorna. Känns lite som man är i mellanveckorna nu när det fortfarande är långt kvar till mållinjen men man har "passerat" allt spännande med rutinultraljud och första sparkarna.

 

Barnet:

Lillebror är nu 29 cm lång och kommer den här veckan lägga på sig ett helt hekto i vikt. Det börjar bli lite trängre där inne för honom nu trots att han har en hel del växande kvar att göra. Han kan nu suga på tummen vilket är en träning av sugreflexen som ju är alldeles nödvändig för att klara ett liv utanför livmodern. Bukspottkörteln mognar och lillebror börjar producera insulin som hjälper till att ta upp socker ur blodet och använda det som näring.

 

Jag:

Den här veckan har lillkillen verkligen levt loppan där inne. Tittar jag tillbaks på graviditeten med Vincent så var det tydligen lika mycket liv där inne även då. Det sparkas och boxas så fort jag sätter mig ner i princip och lilebror verkar älska att rikta sina sparkar neråt vilket ibland ger känslan av att han håller på att gräva sig ut. Dessutom lyckas han rätt ofta måtta in en spark mot min stackars urinblåsa. Var jag inte kissenödig innan så blir jag definitivt det efter en sån spark.

 

Har i övrigt haft en väldigt bra vecka. Har en förkylning som sitter i halsen som jag gissar att de både pojkarna i hushållet överfört till mig men jag hoppas på att det bara håller sig till lite halsont och småhängighet. Det börjar närma sig slutet på andra trimestern nu och jag förvånas typ varje dag över att jag egentligen inte känner mig så gravid. Kanske har jag blivit magblind men vissa dagar känns det liksom som att jag knappt har någon mage alls och även fast jag märker av att jag lättare blir andfådd, fogarna skäller på mig om jag gått för mycket under dagen, halsbrännan gör sina härliga besök allt oftare, jag får kissa konstant och att tröttheten kan slå till en som en ridå så är det rätt lätt att "glömma av" att det faktiskt bor en liten där inne. Kanske tur att han är så aktiv som han är så att man blir påmind om sin lilla inneboende. Känns som jag säger det hela tiden men jag njuter verkligen varje dag över att få må bra.. man vet aldrig om/när det vänder.