Glad och fruktansvärt trött. Det är en bra beskrivning av mig just nu. Imorgon gör jag min sista dag på min första praktikperiod denna kurs och nästa vecka är det åter igen rotering mellan olika så kallade specialveckor som gäller, först ut är njurmedicin. Efter två veckors praktik är jag helt slutkörd, inte kanske bara på grund av att jag befunnit mig på sjukhuset mellan 7 och 16-17 utan också för att allt varit så i n t e n s i v t.

 

Som ny läkarstudent på en avdelning är man konstant på tå med spetsade öron för att lära sig så mycket som möjligt och samtidigt aldrig vara ivägen. Dessutom befinner man sig i ett konstant fokus för att försöka förstå och svara på frågor som ställs. Allt detta gör att man är helt slut när man kommer hem på kvällarna. Hur kul det än har varit att vara på praktik skall det alltså faktiskt bli ganska skönt att göra annat i de 5 nästkommande veckorna. Lovar att jag skall berätta mer om mina två veckor på avdelningen så fort jag orkar och hinner.

 

Idag hämtade jag kopp efter kopp med te för att försöka hålla mig alert men när det var dags att cykla hem var tröttheten alldeles som bortblåst, i alla fall för en liten stund. Anledningen var att jag avslutade dagen med att ta en blodgas för allra första gången, och jag lyckades dessutom på första försöket!! (blodgas=arteriellt blodprov som oftast tas i handleden)

 

Ni kommer väl ihåg i våras när jag skrev att jag blev så deppig efter en misslyckad venprovtagning? (Du kan läsa inlägget HÄR). Denna gång lät jag mig inte nedslås av nervositet utan försökte att inte tänka så mycket alls och inte vela så mycket över var och hur jag skulle sticka på bästa sätt. På med handskar, sprita, palpera fram pulsen över radialisartären och sen, efter att ha förvarnat patienten om att det skulle sticka till, stack jag snabbt och bestämt ner nålen. Knappt 2 sekunder tog det innan jag såg hur sprutan snabbt fylldes med arteriellt blod och jag kunde riktigt känna hur leendet spred sig från öra till öra. Vilken fantastisk egoboost och vilket grymt avslut på en annars väldigt trött dag! Känslan att lyckas med något man tycker är både svårt och lite pirrigt är obeskrivlig!