Idag fick jag åter igen svälja mitt "duktiga mamma"-syndrom och ringa på förstärkning. Både jag och Tom har blivit dunderförkylda och har mest legat och snorat i soffan idag så när Vincent låg och sov middag ringde jag över till min pappa för att se om de ville ha Vincent ett par timmar så vi kunde få vila lite grann. De ställde genast upp och erbjöd sig till och med att ha honom över natten så när Vincent vaknade körde Tom honom dit med en översovningsväska.

 

Resten av eftermiddagen och kvällen har vi småplockat lite i lägenheten men mest legat i soffan och sträckkollat några avsnitt Lost, vilket vi ju inte kunnat göra på över två år. Känns väldigt konstigt faktiskt. Nu mot kvällen så blir jag däremot lite saknig efter min lilla kille. Jag vet ju i och för sig att Vincent haft det hundra gånger roligare där idag med folk som faktiskt orkar busa och leka med honom och att han känner sig väldigt trygg med både sin mormor, sin morfar och Bobbel (min lillebror Gabriel). Har inte hört ett knyst från dem sen vi lämnade honom heller så jag väljer att tolka det som att allt gått bra.

 

Det är märkligt det här med att sakna sina barn. Det räcker med några timmar ifrån dem så vill man ha hem dem igen trots att man många gånger drömmer om den där egentiden man aldrig får till. Kommer man någonsin att växa ifrån saknaden? Blir ju jobbigt för Vincent menar jag om jag inte kan låta honom sova borta när han är sisådär 15 år utan att jag måste ringa 70 gånger, haha. Moderskärlek alltså :')