Igår ringde mamma mig klockan 10. Jag satt vid köksbordet, endast iförd morgonrock, och lekte med lera tillsammans med Vincent efter att precis ha ätit lite frukost. Tom låg fortfarande och sov. "Jo jag vet inte om vi har sagt det men Erika (min kusin) konfirmeras ju idag.. ja det är klockan 11.. kommer ni eller?".

 

Jag slängde ett öga på klockan och sa sedan snabbt hej då för att rusa in i sovrummet och väcka Tom. In i duschen, packa skötväska, ta på Vincent kläder och en halvtimme senare sitter vi i bilen på väg mot Lerkil. 2 minuter i elva svänger vi in på parkeringen utanför kyrkan och hinner precis sätta oss på plats innan konfirmanderna kommer intågandes, puh. Måste vara någon form av svenskt värdsrekord i "sista minuten-inbjudan till en konfirmation man inte visste att man skulle gå på".

 

Konfirmationen var i alla fall jättefin och jag fick själv en massa flashbacks, både från tiden som konfirmand och som konfaledare (då jag också var gravid). Efter konfirmationen bjöds det på tårta ute i solen och sen åkte vi vidare hem till mina kusiner för fortsatt kalas med middag och mer tårta. Var rätt mätt när vi slutligen åkte hemåt vill jag lova. 

 

 

Vår söndag som på lördagskvällen kändes rätt tråkig och planlös fylldes helt plötsligt av konfirmation, kalas och god mat tillsammans med delar av min härliga släkt. Det tackar man ju aldrig nej till!