Efter gårdagens stickinlägg fick jag två helt fantastiskt peppande meddelanden. Ett från min syssling, som jag inte pratat med på EVIGHETER, som peppade mig då hon själv får dropp en gång i månaden och kan vara lite svårstucken. Hon berättade att det oftast inte är så jobbigt att stickas flera gånger och att det borde göra att jag känner mig lite lugnare. Det var dessutom jättekul att få pratat lite med henne innan jag gick och la mig och vi bestämde oss för att mötas upp nästa gång hon har vägarna förbi Göteborg. Så KUL!

 

Det andra meddelandet var från en läsare här på bloggen, också en blivande läkare, som skrev en SÅ FIN (mycket stora bokstäver i det här inlägget känner jag) och lång kommentar som handlade om att vi måste försöka sluta med att vara så självkritiska och lita på vår förmåga, att det kräver övningövningövning för att bli bra på något och att det inte bara är nått som man kan bara så där. Det är okej att vara nervös och det är okej att misslyckas så länge man gör sitt bästa, för vi är alla bara människor.

 

Känner mig väldigt peppad och upplyft efter att ha läst detta från dessa två personer och jag blir dessutom extra glad att det kom från människor som jag i vanliga fall kanske inte hade pratat med. Det må vara motigt att blogga ibland när inspirationen tryter men det är stunder som dessa som gör allt värt det. Jag delar erfarenheter med er och ni med mig, och tillsammans kan vi bli riktigt grymma på det vi vill göra i livet. Heja oss!