Skakande händer

Just nu har vi labbvecka men förra veckan hängde vi ju på Östra sjukhuset och min grupp hade gruppundervisning med fallövningar och undervisningsrond. På torsdagen skulle vi dessutom öva på att ta venprov. Jag har gjort det en gång tidigare under utbildningen men eftersom det var innan Vincent föddes så känns det som att det var väldigt, väldigt länge sedan.

 

Hur som helst så fick vi en liten genomgång hur man gjorde och sen skulle vi börja sticka själva. Jag fick börja att sticka min partner och helt plötsligt blev jag TOKNERVÖS. Händerna skakade och jag kände mig hemskt obekväm i situationen av att sticka någon. Det gör ju ändå lite ont och min stickpartner var dessutom svårstucken vilket inte gjorde att jag blev mindre nervös.

 

Det hela slutade med att jag stack två gånger utan att träffa kärlet och kände mig ganska nere. Eftersom blodet skulle användas till en labb fick också sjuksköterskorna som höll i det hela sticka min partner men de lyckades inte heller och efter kanske 7 försök så fick vi ge upp. Trots det så var jag ändå rätt besviken på min egen insatts. Inte för att jag inte träffade kärlet utan för att jag inte kunde vara lika cool och lugn som min stickpartner var när hon skulle sticka mig (hon träffade givetvis på första försöket). Någon gång måste ju vara första gången och man kan inte vara bra på något direkt så varför känner jag såhär? Blev rätt frustrerad över att jag började skaka också vilket ju inte riktigt passar så bra i mitt framtida yrkesutövande och det gör mig lite stressad.

 

 Trots vilsenheten man känner som kandidat älskar jag att få hänga på sjukhuset. Att vi dessutom kan gå till vårt kandidatrum och dricka gratis te/kaffe är ju hur bra som helst!

 

Ni sjuksköterskestudenter, undersköterskor och läkarstudenter där ute.. hur gör ni när ni blir nervösa i liknande situationer? Kan ni hjälpa en stackars läkarstudent med lite tips om hur man behåller lugnet och vågar trots att det känns främmande och skrämmande?

Din faster svimmade när hon skulle sticka fösta gången på sin labb ass utbildning.

Åh, för det första: Ett venprov är inget ven prov! (och framförallt inte med så lång tid emellan! Det är nästintill värre andra gånger för då ställer man högre krav på sig själv "för att man ju faktiskt gjort det en gång" ... haha, skrattretande egentligen och som du själv säger, det är inte meningen att vi ska kunna det nu med allt vad det innebär (vara lugn, göra rätt etc etc), vänta du 3 år så är det mer rimligt att ställa krav på sig men även här finns det personer som även den med 10 000 stick i bagaget inte lyckas sticka och då får man väl helt enkelt hitta någon annan lösning.
För det andra: Tillbaka till det här med att dömma sig själv (själv är jag expert, och har högre krav på mig än vad som egentligen ställs på mig ofta.. jobbar på det..)- Försök vara snäll mot dig själv! Om toknervositeten poppar upp, istället för att bli arg på sig själv för att man reagerar så, är det väldigt mycket mer logiskt (logiken är otroligt svår att gå efter ofta, men med lite träning så ;) )att acceptera att "nu kändes det såhär" ...kan jag göra något för att hjälpa det? be om hjälp? vänta en stund? eller bättre att bara pausa, få lite pepp från den som är handledare och sen bara köra.
...och, detta är ju naturliga reaktioner! som att svimma på sin första obduktion eller när man ser blod och dessutom oftast en vanesak! Och du kommer DEFINITIVT inte bli en sämre läkare för att du var nervös på ditt livs andra venprovtagning!! Du är blivande läkare, men också människa och i vårt framtida yrke tror jag det är en styrka att ha med sig båda "rollerna" så en behåller en viss ödmjukhet inför livets olika utmaningar.
(Nu blev det långt, men uppenbarligen kan jag verkligen relatera till vad du kände. Hoppas du kan få ut något av babblet! ;) ) Kram!