Mitt timehop fylls dagligen av bilder som får tårarna att bränna bakom ögonen. Igår var bilden ovan tagen för ett år sedan. Hur kan tiden gå så fort?

 

Det är nästan så att jag känner en liten sorg. Sorg över att den tiden är förbi. Sorg över att den aldrig mer kommer tillbaks. Tom säger att jag tänker för mycket och visst har han alldeles rätt. Det är onödigt att sakna det som varit. Jag borde leva i nuet så mycket jag bara kan och njuta av vår ljuvliga ettåring, men nog känns det i hjärtat när jag ser på alla dessa bilder. Min tid som förstföderska med en alldeles färsk liten bebis är förbi. Det kapitlet ligger på hyllan och jag kommer aldrig få uppleva det igen. Något jag i så många år sett fram emot och drömt om är nu över. Luften går ur en och man undra lite vad som händer nu?

 

Givetvis skall vi ha fler barn någon gång i framtiden men det kommer inte vara på samma sätt. Visst har jag glömt allt det jobbiga och kämpiga med det livet, så fungerar naturen, men åh vad jag önskar ibland att jag njutit mer. Hållt kvar vid varje sekund. Gått på fler promenader. Jag kanske är lite galen, eller så är det fler mammor som känner som jag. En fasa över tidens snabba tåg som bara rusar förbi. 

 

Däremot vill jag inte vara den som säger "ååh njut av bebisbubblan.. tiden går sååå fort". Det vill man inte höra när man sitter och gråter i amningssmärtor eller sovit max två timmar i sträck i flera veckor. Däremot så önskar jag att jag kunnat tala om för mig själv att inte ha så bråttom. Leva i nuet och inte i oron över när nästa utvecklingssteg skall ske. På så sätt tror jag nästa barn blir lite enklare. Jag vet vad som väntar och hur snabbt tiden går. Det är bara tråkigt att jag inser det först nu.

 

Finaste barn. Du var så älskad ifrån första stund och jag är så stolt över dig. Älskad då, nu och för alltid. Ser fram emot en livstid med dig och vår familj. Tänk att vi har ju ingen aning om vilka äventyr som väntar.