På något underligt vis så lyckas man alltid jinxa sig själv när man skriver om något här i bloggen. Igår, bara kanske en halvtimme efter jag skrivit det här inlägget, så började det flimmra framför mina ögon. Vincent låg fortfarande och sov så jag tryckte snabbt i mig två Eeze vi hade liggande hemma (även fast jag ju veeet att det inte hjälper ett skvatt) och hoppades naivt nog att jag skulle klara mig ändå.

 

Vincent vaknade och sakta kom huvudvärken smygandes. Rullade ner alla persienner och släkte alla lampor och satte mig och läste sagor med Vincent i soffan. Från minnet då jag bara ville blunda. Tillslut när illamåendet dök upp satte jag Vincent i sin stol med babblarna och mellis (lukten av apelsin gjorde dessutom huvudvärken hundra gånger värre) och satte mig inne på toagolvet ifall jag skulle spy. 

 

Skickade iväg ett mess till Tom att han var tvungen att komma hem själv eller fixa någon som kunde ta Vincent och efter olidligt långa 25 minuter knackade min mamma på dörren och jag gick raka vägen in till sängen och sov 3 timmar i sträck.