Hallihallå! Obduktionsdemon var som jag befarade väldigt.. speciell. Minst 40 stycken studenter fick stå på byggställningsliknande trappsteg runt en patolog som lugnt och metodiskt gick igenom de olika organ som avlägsnats från kroppen i jakt på dödsorsaken (spoilalert!! det var en hjärtinfarkt).

 

Det kändes som att risken att drabbas av yrsel och svimningskänslor var maximal med tanke på att rummet snabbt blev varmt och kvalmigt. I en sal som skall rymma så många människor borde man ju ändå se till att ha ordentlig ventilation. Jag slapp dock bli en av dem som fick gå ut och ta lite luft den här gången, men efter att ha stått still i 45 min och andats samma luft som 40 andra människor var man rätt slut.

 

Kom hem till en sprudlande glad liten kille i alla fall som busat loss med sin farmor och faster medan jag var borta. Hade gått hur bra som helst och de hade gosat massor och kollat på de stora traktorerna som (fortfarande ja!!) körde runt på vår innergård. Vincent träffar ju inte Toms familj lika ofta eftersom de bor lite längre bort så det kändes toppen att det hade gått så pass bra.

 

Nu skall jag mumsa i mig min lasagne och sätta mig med skolarbetet igen medan Vincent sover.