Tyst. Lugnt. Är äntligen hemma efter ett pass på jobbet. Idag gick det ännu lite bättre så det går definitivt i rätt riktning. Har så vansinnigt ont i ryggen och fossingarna nu bara och är alldeles snurrig i huvudet av alla intryck. Tom och Vincent kommer hem senare ikväll eftersom de dragit på kalas i Stenungsund så jag får några timmar att bara rå om mig själv och ligga här i tystnaden och vila. När hände det senast liksom? Upptäckte dessutom att det släppts nya Orphan Black avsnitt på Netflix så drar nog igång ett sådant strax.

 

(VARNING för känslomässigt babbel i antågande ;D) Längtar en hel del efter mitt lilla hjärta när jag är iväg. Är inte van vid att vara borta från honom så många timmar i streck. Känns konstigt när man liksom har umgåtts med honom konstant dygnets alla timmar sen han föddes. På ett sätt så är det ju givetvis skönt att han växer och blir mer självständig för var dag, men jag sörjer också att den tiden är förbi när jag är hemma med honom varje dag. Det är så mycket som blir "för sista gången" eller "aldrig mer" med en bebis och det är inte så kul. Måste påminna mig själv om att det väntar en massa roligheter framöver och inte sitta och "gråta över spilld mjölk". Visst kommer man att sakna spädbarnstiden (för ja visst har man redan glömt konstant skrik, läckande blöjor, mjölk överallt, smärta och krångel vid amning osv. Man kommer bara ihåg allt det mysiga!!) men varje tid har sina guldkorn och jag tror säkert att det är minst lika häftigt att vara tonårsmamma som småbarnsmamma, bara på olika sätt.

 

Tom var i alla fall snäll och skickade lite bilder till mig under dagen på mitt hjärta. Skönt när saknaden var stor och jobbet stressigt att få se en bild på sin allra finaste ägodel. Åh va jag älskar dig min lilla prins <3