Det pirrar i magen och jag är alldeles känslosam och nervös. Födelsedagsnerver. Ja det brukar man ju ha inför sin EGEN födelsedag. Hela veckan som gått har varit en lång nostalgitripp bakåt. Ett år bakåt i tiden till den längsta veckan i mitt liv. Idag har det varit så jag nästan börjat grina när jag sett uppdateringarna jag gjorde på instagram under denna dagen, för ett år sen.

 

 

Vattnet gick ju som bekant kvart i sex den 31e juli (du kan läsa inlägget HÄR), värkarna kom vid 7 och sen åkte vi in till förlossningen.. ja alldeles vid den här tiden förra året. Får rysningar över hela kroppen när jag tänker på det. Bra rysningar alltså. Jag kan precis komma ihåg känslan inför det som komma skulle. Vi var så pirriga och glada och kunde inte riktigt fatta att det var dags. Sen kom visserligen smärtan och mitt fokus blev på annat men mina känslor åker som sagt bergodalbana just nu när jag tänker på hela dagen/natten som väntade oss då. Hur vi visste att vi skulle få barn men inte visste vilken fantastisk liten människa om skulle komma ut, att det var just vår Vincent.

 

Det känns som om det var igår och jag hoppas så att jag får uppleva det igen, trots all smärta och (möjligen) ännu en jobbig graviditet. Att få se sitt barn för allra första gången är magiskt och jag tror nog att jag alltid kommer att tänka tillbaks på just dessa timmar den 31 juli. Timmarna innan livet förändrades för alltid och jag fick möta min alldeles egna son. Så mycket kärlek!! *sitter absolut inte och håller tillbaks tårarna*

 

Jag älskar dig så!