Lägenheten ja. Nu händer det grejer. Visserligen är det ju långt ifrån klart men nu är det inte rivningskaos utan för varje grej vi gör blir det bättre och bättre. Hela golvet är klart, taket målat och så även väggarna. Nu är även de flesta köksstommarna ihopmonterade och då känns det verkligen som det blir "på riktigt". Sakta men säkert trillar (läs skruvas) bitarna på plats.

 

Jag och Tom kommer under dagarna/veckorna framöver att fixa med lådfronter, dörrstopp och skenor medan min pappa kommer påbörja väggen som kommer dela rummet i två. Det är väl kanske först då man verkligen kan få en känsla av slutresultatet men det är rätt skoj att se stommarna komma på plats och det sker stora framsteg nästan varje dag.

 

Som ni ser på bilderna så är det alltså lång tid kvar tills allt är kaklat och färdigt men nu när vardagsrummet undan för undan töms på kartonger (bara kylskåpet tog ju en enooorm plats) kommer vi, inom snar framtid, kunna flytta hem igen. Halleluja!

 

Missförstå mig rätt nu, jag älskar mina föräldrar, men när man är 22 (och särskilt när man både har sambo och barn) vill man inte bo hemma hos sina föräldrar mer än möjligtvis några dagar i streck. Längtar såååå efter min egna säng och.. tja.. att bara få vara hemma. Ser så fram emot att få se slutresultatet och att stå och laga mat i vårt fina kök. Kommer bli kanon och i slutändan är det värt all "inconvenience". (Eller vad säger ni mamma och pappa ... he he?)