Att säga hejdå

Sitter alldeles ensam hemma i lägenheten. Sekundvisaren tickar högt och tydligt här i köket och det är nästan lite kusligt tomt. Tom och Vincent har åkt iväg till Toms föräldrar i Stenungsund och jag kommer att vara borta längre än jag någonsin varit ifrån min lilla prins.
 
Nu kanske ni tycker att det låter som om han skall vara borta en månad eller två men så är det ju självklart (och som tur är) inte. Nä om 5-6 timmar så kommer vi ses igen och han lär nog väcka mig som vanligt inatt för lite käk, men hittills har jag bara varit ifrån honom i kanske högst 3 timmar och då sov jag bort en migränattack så var inte riktigt "vid medvetande".
 
Innan jag fick barn tyckte jag att detta verkade totalt uuuuurlöjligt. Hur jobbigt kan det vara att vara ifrån sin bebis några timmar? På 5 timmar hinner man ju knappt se två filmer liksom. Ja helt enkelt så kunde jag inte alls begripa mig på varför alla mammor hade en sån extrem separationsångest från sina bejbysar.
 
Nu har jag dock själv blivit mamma. Jag har i princip en liten bebis klistrad på mig hela dagarna och stora delarna av nätterna. Ibland kan jag knappt gå på toa eftersom jag ju har en sovande liten minimänniska på mitt bröst.
 
Jag kan tycka att det är otroligt skönt att få avlastning då och då när någon annan kan hålla honom en stund oavsett om han är glad eller ledsen. Högst någon timme senare så är det ju ändå tillbaks till mamma för att få mat. Nu har jag pumpat ur och Tom kommer ge honom både ett och två mål mat och han kommer dessutom vara en timme bort med bil så inte kan jag komma springandes när han är ledsen.
 
Helt plötsligt så blir jag den där nojjiga mamman och det värker i mitt hjärta att säga hej då till min lilla gris. Vad var det som hände? Detta skulle väl inte vara något problem.. eller? Jag tror ingen någonsin någonsin kan förstå sig på den separationsångesten man får när man skiljs från sitt barn förrän man själv blir förälder. Antagligen därför att man inte riktigt kan greppa den enorma kärlek en mamma känner för sitt lilla knytte!
 
 
Dags för den här mamman att utnyttja tiden till max och vila upp sig innan det är dags att knalla iväg till Felicias 21årsfest. Man vet ju aldrig när jag får så här mycket egentid nästa gång ;)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: