När jag blev gravid fick jag höra om hur man skulle lysa. Det utlovades bland annat vackert hår, strålande hy och starka naglar. Kan väl säga som så att den där fantastiska graviditetslystern hoppade över mig. Mitt hår blev väl kanske inte sämre men inte vart det någe bättre heller. Jag hade finnar likt en nybliven tonårsgrabb och mina naglar fullkomligt föll isär. Kul! Lägg på lite svullna kroppsdelar och oöverkomlig trötthet så känner man sig verkligen tiptopfräsch.

 

När Vincent föddes gick jag, som de flesta andra mammor, igenom en enooorm hormonomställning. Nu skulle jag ju inte bära runt på ett barn (i magen) längre och dessutom skulle jag producera mjölk. Nu hoppades jag på att vätskan och finnarna skulle försvinna. Vätskan rann av mig inom två veckor och efter en månad ungefär var även finnarna borta.

 

Skönt tänkte jag. Jag kanske slipper det där omtalade håravfallet man kan få när man ammar. För er som inte känner till det så slutar man med den vanliga "hårskörden" när man blir gravid. Kroppen fokuserar helt enkelt på annat än att tappa hår och den funktionen sätts på paus. När man sen inte är gravid längre drar dock skörden igång igen på helfart och man tappar det håret  som skulle tappats under de månaderna man var gravid.

 

Tre månader efter förlossningen böjar jag dock tappa hår och oj vad mycket hår det är. Detta innebär att det är hår ööööverallt. Hår på Vincents kläder, hår i soffan, hår på bordet. Häromdan satt ett av mina hårstrån i Toms skägg?! Inte så mysigt kanske men vad gör man? Jag är glad om jag slipper bli flintis i alla fall. Undra om min kropp någonsin kommer bete sig normalt igen?