Hon har ett namn!
Ja så äntligen, efter mycket funderande, så har hon nu äntligen fått ett namn lilla lillasyster. Mellannamnen är fortfarande lite osäkra men vi har ju i alla fall ca 1,5 månad kvar tills det är tänkt att vi skall ha dop för henne så där får vi klura lite till. Namnet vi valt har funnits med ända sen Charlie låg i magen men låg inte högst upp på vår lista denna gång utan där hade vi egentligen ett annat namn. Så kom hon ut och visst är det en liten Juni som vi väntat på i 9 långa månader. Känns verkligen helrätt nu när vi spikat det men fortfarande lite ovant eftersom hon kallats för bebisen eller lillasyster så otroligt länge.
Nu har Juni hunnit bli 3,5 vecka redan och sover fortfarande bort större delen av dygnet men börjar bli lite mer vaken ändå. Hon fixerar blicken korta stunder och Tom hävdar med bestämdhet att han fick ett svarsleende igår (även fast jag tänker att det nog är lite tidigt ännu). Spädistiden må vara mysig då hon är så otroligt liten och gosig men oj vad jag ändå längtar efter att hon blir mer stabil i både kroppen och i sin dygnsrytm så att man kan interagera med henne lite mer och lära känna hennes lilla personlighet. Sömnen är inte helt bra just nu med mycket knorrande mot småtimmarna som väcker mig konstant och därmed är denna mamma helt slut ungefär 90% av dygnet vilket inte gör mig till en särskilt rolig person att umgås med.
Jag har rent kroppsligt återhämtat mig bra i kroppen efter själva förlossningen. Kände mig i princip som vanligt bara redan efter ett par veckor "där nere" och det har mest varit lite ryggont som hängt kvar efter mycket aktivitet någon dag. Magen ser fortfarande rätt gravid ut och det lär ta ett tag för den att gå tillbaka eftersom jag fortfarande har en hel del graviditetskilon kvar men allt har sin tid och jag stressar inte (det hinner/orkar jag inte med ändå😅).
Vaccinerad!
Äntligen, igår var det min tur att få den där efterlängtade sprutan. Kändes nästan lite surrealistiskt när vi stod hela familjen utanför vårdcentralen och väntade på att bli uppropade. Mina kollegor har ju varit vaccinerade så otroligt länge så det känns verkligen som att jag väntat länge och väl på att denna dagen skulle komma. Nu får ju gravida äntligen vaccineras men det var ju under i princip hela min graviditet inte rekommenderat av försiktighetsskäl, därav att jag förblev ovaccinerad trots att till och med administrativ personal var fullvaccinerade.
Själva sticket kändes verkligen inte alls och idag är jag lite öm i överarmen men inte mer än så. Var lite nojjig att jag skulle få mer biverkningar och det kanske kommer men än mår jag bra och det är jag såklart glad för. Jag tar dock mer än gärna några dagar med biverkningar om det innebär att jag är skyddad mot denna hemska hemska sjukdom. Tom har ont i huvudet idag och känner sig lite låg men vi hoppas att det går över snabbt. Nä nu ser vi verkligen ljuset i tunneln på detta elände!
Bebisbubblan
Lilltjejen (fortfarande namnlös) är idag 10 dagar gammal och precis som jag gått och oroat mig för under graviditeten så går tiden ruskigt fort. Hon är så liten och god och man vill bara ha henne sovandes på sitt bröst i all oändlighet. Det man däremot lätt glömmer är att bebisbubbla verkligen inte är ren och skär lycka 24 timmar om dygnet. Det är kämpigt när amningen skall läras in, när man inte får sova, när kroppen ställer om efter att ha varit gravid i 9 långa månader med både avslag, ryggvärk och svullnad samt att hormonomställningen på det ibland får en att känna sig på gränsen till deprimerad, ensam och otillräcklig. Det hör liksom till och är helt normalt men pratas väldigt lite om. Med tanke på allt detta känns det ändå på ett sätt skönt att tiden går. Allt detta blir ju bättre för varje dag som går och ju större bebisen blir. Jag försöker njuta till 110% av de alldeles genomljuvliga stunderna och andas mig igenom när det känns tufft med mantrat "det varar inte för alltid".
På BVC igår och redan förbi sin födelsevikt med 100 gram
Inatt hade vi en liten tuff natt med en liten bebis som vaknade och inte kunde komma till ro. Hon fick dessutom hicka som höll både henne och mig vakna i säkert 30 min vilket gjorde att jag fick gå och vagga henne i ett desperat försök att inte väcka resten av familjen. Tillslut somnade hon och jag sittandes i en fåtölj och där sov vi tills Charlie väckte oss kl 6 och då smög vi in i sovrummet där där vi tack och lov fick ett par timmars sömn till. Vaknade av lukten av frukost som Tom hade smugit in och ställt på en bricka bredvid mig i sängen och här ligger jag nu kvar och försöker vakna till medan resten av familjen sitter och tittar på tv nere i vardagsrummet. Om 4 timmar kommer Josefin hit så då kan det ju vara bra att ha hunnit ta på sig lite kläder i alla fall 😅 Kraven är helt klart sänkta sen vi blev fem i familjen.
Vi har, som ni som följer mig på Instagram redan vet, spenderat några dagar i början på veckan i vår sommarstuga tillsammans med mina föräldrar. Vi har åkt dit ganska tidigt med alla tre barnen och det kändes så fint att få ta med sig även vår sista pusselbit dit och bara få återhämta oss en smula. Visst blir det inte riktigt lika mycket vila när man redan har två barn att ta hand om men att få serverad lagad mat varje dag och att slippa tänka på hem och hushåll samt ha fler vuxna som kan leka, trösta och underhålla har varit guld. Även min egen mormor fick träffa sitt senaste tillskott i barnbarnsbarnskaran vilket alltid är lika magiskt. Nu är vi dock som sagt hemma igen och skall ha 4 veckor till med Tom hemma innan vardagen rullar igång. Just det där med en vardag själv med tre barn är något jag försöker tänka på så lite som möjligt just nu eftersom jag inser att det kommer att bli tufft. Men.. Nu är det nog färdigpladdrat från min sida. Dags att masa sig upp ur sängen och ansluta till resten av familjen! Ha en fin helg nu hörni ❤️
Lillasyster
Hon är här, vår dotter och en mycket efterlängtad lillasyster! Punktlig liten dam som anlände på sin beräknade födelsedag efter en lite annorlunda förlossningsupplevelse än vad vi kanske hade föreställt oss men min absolut bästa förlossning av de tre jag haft. Allt har gått så himla bra och vi mår bra båda två. Ingen stor blödning efter förlossningen, endast två stygn behövdes sys och lillan fick grönt ljus av barnläkaren dessutom. Så skönt!
Lillasyster (som ännu inte har något namn) föddes 15.24 den 30 juni och vägde 4075 gram till sina 51,5 cm. Vi blev kvar över natten på BB då barnläkaren hunnit gå hem när våra sex timmar på förlossningen passerat men efter en lååång natt med mycket magont och ammande för den stackars nyfödingen fick vi äntligen åka hemåt med vår tjej. Det kommer givetvis en förlossningsberättelse om ett tag!
Nu är hon snart två dygn gammal och eftersom hon snuttade så extremt mycket redan från start har min mjölk redan runnit till till lilltjejen stora lycka (hej stenhårda vattenmeloner). Efter ett första dygn med mycket gråt verkar hon nu betydligt mer tillfreds när det kommer mjölk och hon har kunnat sova ostört längre stunder. Vi föräldrar har också fått sova aningens mer denna natten som var. Nu sitter vi bara hemma och myser och väntar på att de nyfikna storebröder skall komma hem med mina föräldrar från sommarstugan för att hälsa på nytillskottet. Skall bli så himla kul att få se hur de kommer att reagera.
Måste bara säga också att det är HELT underbart att äntligen kunna gå utan foglossningsmärtan. Det är nästan så jag börjar gråta bara för att jag är så glad. Visst är jag öm i underlivet och ryggen är så otroligt svag men jag känner mig äntligen fri och vet att kroppen kommer att stärkas upp med tiden igen. Magiskt!
En dag till BF
God morgon hörni! Ingen bebis i sikte än tyvärr. Vi klarade oss igenom midsommarhelgen (så mysig förresten) och min lillebrors födelsedag så nu är det verkligen fritt fram. Vaknar varje morgon med viss besvikelse över ännu en lugn natt utan värkar eller vattenavgång även fast jag inte skulle kalla just denna natt för särskilt lugn då lillan hållet mig vaken med en hel cirkusuppvisning där inne med härligt tryck ner mot bäckenet där hon lyckas komma åt någon nerv som får intensivt blixtrande smärta att stråla ut i benet.
Har en hel del sammandragningar som mer och mer gått över till att faktiskt göra lite ont. Vissa dagar har det t.o.m. gett mig lite hopp att saker och ting är på g men det hela har sen lugnat ner sig och klingat av. Man märker ju att kroppen verkligen laddar upp såklart men det kan ju tyvärr ändå dröja många dagar innan det sätts igång.
Idag skall jag på mitt sista barnmorskebesök i alla fall. Om det går skall hon då göra en hinnsvepning på mig som ev kan ge kroppen den spark i baken den behöver för att dra igång det hela. Vi får se helt enkelt. Om inget händer alls väntar igångsättningsbedömning i mitten på nästa vecka så oavsett är det nära nu. Det som känns lite extra segt är ju dock att det redan känns som jag gått över BF då mitt datum blev framflyttat 6 dagar på rutinultraljudet. Var först beräknad till den 24 juni och är nu lite rädd att denna bebis kommer bli väldigt stor med tanke på att Charlie ändå var rätt stabil på sina dryga fyra kilo. Dessutom är det så otroligt tungt att känna sig som en fånge i sin egen kropp och trots att det kommer vara ledsamt att graviditeten är över så bara längtar jag efter att få kunna röra mig igen för det tär enormt på mitt psyke med all denna smärta och att nästan helt vara beroende av Tom nu för att fungera.
Ni får gärna hålla en extra tumme för mig idag hos barnmorskan så hoppas vi att lillasyster snart väljer att göra sin entré ❤️ Ha en riktigt fin tisdag nu!
Boa eller baka?
Det är 8 dagar kvar till beräknat och den värmeböljan som plötsligt drog in över oss i förra veckan har nu lagt sig lite grann vilket verkligen är skönt. Det var verkligen helt galet varmt och fick lite smått panik att jag skulle behöva gå de sista dagarna som gravid ännu mer svullen och svettig än vad jag redan är. Älskar sommar och värme men det går verkligen inte ihop med mina graviditetskrämpor just nu. Jag har SÅ ont i fogar, rygg och mage nu efter att bara gjort vanliga hushållssysslor eller tagit hand om barnen en hel dag så jag är helt slut om kvällarna och sover på det otroligt dåligt om nätterna. Det som hjälper mot smärtsm är att vila men det är ju inte så lätt hemma med två barn. Jag försöker så gott jag kan men räknar faktiskt mest ner timmarna tills Tom kommer hem på kvällarna och då kan jag krypa upp i soffan eller sängen där jag stannar resten av kvällen.
Dagarna går väldigt väldigt långsamt så här när man bara går och väntar och dessutom är så påtagligt höggravid. Det jag och barnen gjort för att fördriva tiden, förutom att titta på extremt mycket tv, är att baka. Frysen är snart full med kanelbullar, hallongrottor, biskvier och dumlekakor. Ja så fika gör vi ju också en del hehe.
Nu har jag dock slut på bakidéer så får hoppas att det finns några kakor kvar när väl bebis väljer att titta ut. Imorgon skall jag till barnmorskan för näst sista gången och då skall jag förklara lite hur jag mår och se om vi kanske i alla fall kan få till en hinnsvepning snart för att se om vi kan knuffa igång den här förlossningen. Jag börjar ju få lite lätt panik och klaustrofobi av att vara helt instängd i denna kroppen med så mycket smärta och att inte ens få sova ordentligt. Vill gärna inte gå in i väggen innan förlossningen liksom. Jag kämpar vidare och hoppas verkligen inte det behöver bli en veckas övertid även denna gången.
Vecka 39
Halvvägs in i vecka 39 och idag bara 10 dagar kvar till beräknat. Helt ärligt så har jag faktiskt under hela graviditetens gång varit 110% inställd på att gå över BF i och med att bägge killarna kommit en vecka senare men så fort jag kom över magiska 37+0 (37 hela veckor och 0 dagar) när bebisen enligt alla appar är "färdigbakad" hände något i mitt huvud och plötsligt går jag och känner efter minsta tecken på att en förlossning är på gång. Tror mycket har att göra med att jag dessutom inte jobbar längre utan att det faktiskt är mycket mer påtagligt att det är nära nu och att vi bara går och väntar på att få träffa den lilla skatten.
För ett par veckor sedan kände jag mig inte alls redo för en liten bebis och den stora förändring det skulle innebära för familjen men som jag både hoppades och trodde så har dessa dagar med mammaledighet verkligen fått mig att landa i det hela. Jag har fått klart det mesta här hemma med BB-väska, bebiskläder, apoteksgrejer och har bara några få saker kvar som jag skall klicka hem nu i veckan. Jag har dessutom kommit till den härliga punkten i graviditeten när man liksom får nog av att inte kunna röra sig, sitta, sova eller ens andas utan en hel del ansträngning och obehag.
Tänk att det ligger en färdig liten bebis där inne? (ser ni vad svullen jag börjar bli i ansiktet nu i värmen?)
Förutom att jag var något så kopiöst svullen och tung i slutet med Vincent i magen så har jag nog aldrig haft så mycket graviditetsbesvär som jag har nu. Det värsta är sammandragningarna och foglossningen helt klart för den tar all min energi från mig. Hade det inte varit för den hade jag nog stått ut ett tag till med nu känner jag faktiskt att hon mer än gärna får komma ut. Jag är färdig. Jag vill kunna gå igen. Kunna sova utan smärta. Kunna stå och laga mat utan att behöva ta fram en stol för att vila.
Nu har jag haft fler och fler förvärkar som faktiskt gjort lite ont som kommit de senaste dagarna så man kan ju verkligen hoppas att bebis och kroppen fattat vinken snart men vi tar en dag i taget och så får vi se. Kanske behöver hon vräkas i vecka 42 ändå?
BB-väskan
Det är tredje gången gillt som jag packar den där berömda BB-väskan. Denna gång känns det helt klart lite annorlunda. Dels befinner vi oss faktiskt fortfarande mitt i en pandemi och tills för bara några dagar sedan var partner inte välkommen alls till BB här där jag bor. Det är fortfarande så att portarna till sjukhuset är stängda så det kommer inte gå att komma och gå som man vill.
Jag känner mig också väldigt osäker på hur länge vi kommer bli kvar överhuvudtaget på förlossningen/BB. Både Vincent och Charlie har fötts kring midnatt och med V stannade jag två ytterligare nätter på BB och med C endast en natt. Nu, i och med att det är tredje barnet, kanske man (om allt går bra) känner sig pigg och självsäker nog för att faktiskt gå på tidig hemgång 6 timmar efter förlossningen men med tanke på hur jag mådde efter förlossningen sist då jag förlorade över en liter blod så känns det som att jag får hålla det där med hemgången väldigt öppet. Vi kan lika gärna bli kvar i några dygn och då får man ju packa för det.
Lyssnade på avsnittet om BB-väskan i podden "Gravid vecka för vecka med barnmorskorna Anna och Sofie" och kan verkligen hålla med om det de säger där. Det hör till att packa för mycket i den där väskan. Att komma hem med halva väskan helt orörd och skratta lite lätt åt att man släpade med sig så mycket. Man skall överpacka för det är en del av processen att förbereda sig inför det nya lilla livet och det är lika bra att ha med för mycket än att sakna något när man väl ligger där, särskilt under en pågående pandemi.
Så.. nog babblat. Här har vi BB-väskan och det jag packat till mig, Tom (som får stanna i mån av plats) och lillan:
Vi börjar med vad som är packat för mig:
- 2 strumpor och ett par trosor (tänkte köra nättrosor så länge jag är på sjukhuset)
- Tunn morgonrock
- 1 amningslinne
- En "åka hem-outfit" beståendes av stor tshirt, tunn kofta och cykelshorts
- Ett par gravidleggings (som alternativ om det är kyligare och som extrabrallor vid diverse läckage, ni kan läsa början av min förlossningsberättelse med Charlie så kommer ni förstå hehe)
- Intimservetter och sminkborttagningsservetter
- Sminkväska (ifall ifall som sagt)
- Necessär med schampo, balsam, handdesinfektion, ansiktskräm, tandborstar, tandkräm, deo, lypsyl, toffsar och hårnålar, två amningsinlägg och purelan (salva för ömma bröstvårtor)
Till Tom är endast packat underkläder och ett ombyte med tshirt och mjukisbrallor. Han är inte så omständig när det kommer till packning och är ju inte heller den som skall trycka ut en bebis från sitt underliv och amma nämnda bebis ;)
Övriga saker vi packat är:
- Kamera
- Videokamera
- Mobilladdare (köpt en med extra lång sladd ifall eluttaget är långt från sängen, ett tips!)
- Snacks vilket för oss innebär en blandning mellan godis, chips, proteinbars, bullar, knäckemackor och energidricka till blivande pappan (har själv aldrig ätit snacks under själva förlossningen men väl på BB har det varit guld så får se om det blir orört eller ej, annars tar vi bara med oss det hem)
- Vattenflaska (särskilt till efter förlossningen då amningen verkligen gör en törstig)
Till lillasyster (den absolut mysigaste delen av BB-väskan men också den kanske onödigaste) har jag packat:
- Två par strumpor och ett par tunna vantar
- Två blöjor + våtservetter (på vårt BB får man dock blöjor och tvättlappar så detta är bara extra)
- Babyolja (första bebisbajset är segt att få bort från den lilla rumpan)
- Tre filtar i olika tjocklekar (kan ju vara 10 grader eller 30 grader när vi åker hem)
- En kräkis (att torka diverse med)
- 2 Body, 1 byxa och 1 pyjamas i stl 50
- 1 Body, 1 byxa och 1 pyjamas i stl 56
- Två hårband och två mössor (en solhatt och en vanlig, återigen beroende på väder)
- Kofta
Som ni ser har jag tagit höjd för både att bebisen kan kräkas eller kissa ner vissa saker (bägge killarna kissade ner sina "åka hem-outfits" och fick ha nått annat i bilen hehe), att det kan bli en stor bebis och att vädret kan vara helt opålitligt en svensk sommardag. Mest troligen kommer vi bara ligga hud mot hud på förlossning och BB och då kanske man behöver en filt på sin höjd men hellre för mycket än för lite åter igen.
Jag är oavsett nöjd med packningen och allt fick plats i en rullväska a la handbagage-style förutom snackset som ligger i en separat påse och kameraväskan. Givetvis skall även babyskyddet med men det får Tom möta upp oss med när vi väl skall hem så det tar vi inte med oss in. Lämnar även babynest hemma, napp och amningskudde (som jag inte ens hunnit köpa än men det står på min to do). Kommer även försöka åka in till förloissningen i mina crocs så att jag kan ha på mig dem även i duschen efter förlossningen sen.
Med Charlie gick ju vattnet flera timmar innan jag fick värkar och då han jag packa om BB-väskan en del så vi får väl se om jag ändrar något innan vi faktiskt åker in. Vad var era guldkorn i BB-väskan?
Min babyshower
Helgen efter att jag gått på mammaledighet var helt magisk. Vi startade med att åka iväg på lördagen för en gravidfotografering hemma hos Toms kollega. Jag som är väldigt väldigt gravid provade nog i princip alla finkläder jag äger under morgonen och bröt så smått ihop för att jag inte kände mig fin i något men bilderna blev verkligen över förväntan. Så tacksam att få föreviga lilla kulan en sista gång på det här sättet! Här är några av bilderna som Anette Cederlund (@photonettan) tagit:
På söndagen sedan blev jag och lillan i magen bortskämda med en magiskt mysig babyshower. Jag hade i förväg fått reda på tid och plats pga corona men blev ändå alldeles rörd när jag och mamma svängde upp på gårdsplanen hemma hos Josefin och möttes av ballonger och dekorationer i hennes härligt soliga trädgård. Vädret var verkligen på topp och jag bara njöt av att, för första gången på jag vet inte hur länge, få träffa alla mina fina vänner, prata förlossningar och graviditeter, leka lekar och stoppa mig full med gott hembakt fika.
Jag som inte haft en babyshower med varken Vincent eller Charlie kände mig om möjligt ännu mer tacksam att mina vänner faktiskt tagit sig tid att ordna så fint men som sagt så var den bästa gåvan bara att faktiskt få träffa alla även fast jag helst av allt också velat ge dem en stor kram.
Tänk att ett litet virus har kunnat ställa till det så otroligt mycket ändå?! Jag hoppas att vi aldrig någonsin kommer att ta träffar med våra vänner och familj för given mer och att när vi väl är ute ur pandemin kommer kunna njuta av kramar, fester, bröllop, släktmiddagar och spelkvällar med vänner precis som förut. Tack hörni för att jag får ha er i mitt liv! Ni betyder mer än ni kan ana.
Mammaledig
Kan ni förstå att jag äntligen är mammaledig? I torsdags för drygt en vecka sedan gjorde jag min sista dag på psykiatrimottagningen. På fredagen åkte jag till sjukhuset för att fixa lite papper, städa skåp och ha lite avslutningsfika ute i strålande sol med mina AT-kollegor. Efter en vår med så mycket kämpande, tårar och ångest var det en helt obeskrivlig känsla att kliva ut genom sjukhusdörrarna och få dra av sig det där förbaskade munnskyddet för sista gången.
Fick en så otroligt söt liten jordgubbsklänning i present av mina kollegor. Hoppas verkliegn inte hon kommer ut ännu större än brorsan var dock för då vet jag inte hur många gånger hon kommer hinna använda den.
Har hunnit med en hel del sen jag gick på ledighet men jag tänker att jag skriver lite separata inlägg om det, så för en gång skull kanske det kommer upp lite fler inlägg de närmsta dagarna. Nu går vi ju bara hemma och väntar på att förlossningen skall dra igång vilket den ju kan göra idag likväl som om 3 veckor. Om mindre än 4 veckor är hon ju i alla fall här oavsett om hon behöver vräkas eller inte.
Sommaren är äntligen här och trots att jag verkligen är HÖGGRAVID är jag så otroligt lycklig och stolt över att jag tagit mig hit!
Sista veckan!!
Hallå! Nu nosar jag på slutspurten av denna jobbvår. En ynka vecka kvar nu och sen går jag på ett års mycket efterlängtad föräldraledighet. Känner hur det tåras i ögonen av bara tanken. Fick en liten försmak på ledighet dock redan förra veckan då jag var hemma och vabbade 6åringen. En mycket välbehövlig paus med möjlighet för mig att vila och att få börja och boa lite grann här hemma. Jag känner ju att jag fram tills nu inte riktigt mentalt har hunnit landa i att vi skall få en till liten familjemedlem och det tror jag beror till stor del på att jag inte har haft tid att fixa inför bebis ankomst eller att hinna oroa mig inför förlossningen och den stora omställningen. All min energi och tankeverksamhet har gått till annat om man säger så.
Spela spel och tvätta bebiskläder. En riktigt mysig VAB-vecka!
Var hos barnmorskan förra veckan och vi pratade då om mina tankar inför förlossningen. Jag har ju en del oro kring det här med att hinna fixa barnvakt och komma in i tid, att bebisen skall vara väldigt stor och att jag ännu en gång skall drabbas av en stor blödning. Det är tankar som jag burit med mig sen jag blev gravid men som jag inte riktigt hunnit bearbeta.
Efter att jag klivit ut från barnmorskebesöket bara brast det för mig. Jag skyndade mig in i bilen och åkte hem, hulkandes med mascaran rinnandes ned för kinderna och på parkeringen mötte jag upp en mycket förvirrad Tom som inte alls förstod vad som hade hänt. Det kändes så tryggt att bara få krama om honom och jag lugnade ner mig snabbt i hans famn men jag insåg också att det nog är dags att börja bearbeta allt detta nu och förbereda mig så gott jag kan. Gör man inte det bubblar tillslut alla känslor över. Jag har ju ändå drygt 4 veckor kvar till BF och jag skall försöka att ta varje tillfälle i akt att komma ner i varv och verkligen lyssna på alla tankar och känslor som byggts upp därinne under 8 långa månaders graviditet som varit fylld med så mycket stress och oro pga coronasituationen, och då särskilt på jobbet.
Nu har jag två dagars utbildning och tre dagar på kontoret kvar. Jag har trivts bra de veckorna som jag varit på min nuvarande placering och återigen blivit mottagen med öppna armar vilket känts fantastiskt. Alla (och då menar jag verkligen ALLA) som jag pratat med har dock tyckt att jag skall sjukskriva mig de sista tre dagarna men efter att ha fått vila hela förra veckan känner jag ändå att jag vill ge det ett försök att åka till jobbet och få avsluta saker i lugn och ro. Jag har sedan 2-3 veckor dock fått en hemsk foglossning som vissa dagar gör att jag endast kan vagga fram kortare sträckor med smärta i varje steg så kommer jag till jobbet på onsdag och känner att det är ohållbart tänker jag inte pressa mig till det yttersta. Jag har så mycket känslor kring den här våren som bara vill bubbla upp till ytan nu när jag äntligen ser mållinjen framför mig men jag försöker att få till ett fint avslut och så får det helt enkelt bli en nystart med ny energi i maj 2022. Det kommer bli bra det här!
Omplacering... igen
Vilken vecka jag haft! Avslutade min placering i öppenvårdspsykiatrin för 1,5 vecka sedan med att bjussa på en av mina absoluta favoritkakor, Silviakaka. Vinkade glatt hej då till mina trevliga kollegor på mottagningen och önskade dem en trevlig sommar. Första etappen avklarad av min psykiatriplacering. Trodde jag i alla fall...
Jag hann inte mer än vara en dag på psykiatriavdelningen innan det återigen togs beslut om att jag akut skulle omplaceras. Nu togs beslutet av klinikchefen att jag inte längre skulle ha någon fysisk patientkontakt alls och jag fick därför dagen därpå återigen kliva in genom dörrarna på den nu mera välkända öppenvården. Eftersom den mottagning jag varit på dock inte jobbar så mycket med digitala vårdmöten och jag gärna vill slippa sitta och rulla tummarna 8 timmar om dagen i 5 veckor så pratades det om att jag skulle förflyttas till en annan mottagning i sjukhusets upptagningsområde. Efter lite fixande och trixande av min AT-studierektor så fick jag idag slutligen besked om min nya placering som startar från och med onsdag. Vilken röra!
Jag blir bara så trött. Visst är jag otroligt tacksam att jag nu har möjlighet att helt coronasäkert arbeta mina 5 sista veckor innan jag går på föräldraledighet. Jag som dock kämpat för att få gå hem på graviditetspennning sen 10 veckor tillbaka och bara stött på så mycket motstånd känner att jag inte har någon arbetsmotivation kvar. Hela den här karusellen har verkligen sugit musten ur mig och det gör mig faktiskt både ledsen och arg att jag inte kunnat njuta av min sista graviditet på det sättet jag hade föreställt mig att jag skulle göra. Jag börjar dessutom känna mig stor och tung när jag nu närmar mig slutspurten av graviditeten och det enda jag vill är att dra ner på tempot en smula och försöka hinna landa lite och njuta av tiden som är kvar innan lillasyster är här. Jag önskar också att jag hade varit smartare och tänkt på att planera in att trappa ned arbetsmängden lite mot slutet när jag ansökte om min föräldraledighet där i början av året. Det är lätt att vara efterklok.
Jag försöker att behålla den lilla smula optimism jag har kvar och tänka att det säkert kommer att bli jättebra med den nya placeringen. Det känns inte kalaskul att ännu en gång börja på nytt ställe med nya kollegor och arbetsuppgifter men jag kommer säkert in i det efter någon vecka. Min fina vän Josefin har peppat mig och vi har tillsamman kommit fram till att försöka ses en gång i veckan nu så att jag har något att se fram emot varje vecka och så att jag kan känna att veckorna går lite snabbare. Om exakt en månad jobbar jag mitt sista arbetspass på nästan ett år och det skall faktiskt bli HELT magiskt! När jag kommer tillbaks till jobbet 2022 är det förhoppningsvis utan både munskydd och coronapandemi.
Charlie 3 år
Tänk! Idag för tre år sedan låg jag på förlossningen med värkar i full gång. Lilla Charlie föddes sen sent samma kväll. Jag tillhör dem som alltid blir lite extra sentimental i samband med att mina barn fyller år och gärna går igenom gamla bilder, förlossningsberättelser osv. Säg att jag inte är ensam om detta?!
Vi har haft ett ganska så litet firande idag eftersom det ju är en vanlig vardag. Väckte barnen som vanligt till förskola och skolan och på kvällen sen firade vi med barnens val av middag (risgrynsgröt, hehe), tårta och paket med efterförlande obligatorisk lek. Den nyblivna treåringen verkade supernöjd med dagen och hade tydligen glatt skuttat in på sin avdelning imorse och ropat att han fyller tre år idag.
Det är märkligt att tiden går så fort verkligen. Känns som att Charlies första år dessutom gått ännu snabbare än Vincents. Antar att jag bara kommer hinna blinka så har även lillasyster fyllt tre. När Vincent fyllde tre år hade jag precis plussat med Charlie i magen och även nu ligger det en liten där inne och bakas när tårtljusen blåses ut, denna gång dock aningens större. Det är ju klart att med tanke på alla dessa hormoner så går det ju inget annat än att bli gråtig. Älskade lilla goda unge! Jag är så otroligt stolt över dig och så glad att få vara din mamma! Ingen dag är tråkig när man får spendera den tillsammans med dig. Grattis på din tredje födelsedag!
Livet på psykiatrin
Nu har jag gjort tre veckor på min psykiatriplacering inom öppenvården efter att jag blev akut omplacerad med tanke på covid-19 (eller med tanke på ORO för covid-19 som var anledningen enligt min arbetsgivare). Jag kan ju inte direkt säga att jag gjort några övermänskliga insatser för den psykiatriska vården i Sverige. Det har verkligen varit ett enormt luftigt schema för min del. Både pga att omflyttandet kom lite hastigt på men jag har också förstått att det rent generellt brukar vara ganska så lugnt för oss AT-läkare under psykiatriplaceringen.
För min del känns det faktiskt rätt bra än så länge om man tänker just arbetsmiljömässigt. Jag har fått ett eget rum och de patienter som varit bokade till mig har varit telefonbesök hittills. Jag har gått med och träffat en hel del andra patienter på plats dock tillsammans med skötare, arbetsterapeuter och psykologer bland annat men då har jag i alla fall kunnat hålla två meters avstånd och det har faktiskt känts helt okej. Jag delar ju fortfarande lokaler med en hel del andra människor och har redan blivit tvungen att testa mig då en av de anställda testades positiv men som sagt, jämför man med placering på kirugakuten eller KAVA är detta definitivt tusen gånger bättre. Om två veckor är det dock dags för placering på avdelning och det känns genast inte alls lika kul.
Som jag skrivit tidigare så räknar jag ju tyvärr bara ner dagarna tills jag får gå på föräldraledighet nu men det är ändå två månader bort. Har verkligen tappat motivationen att jobba sen hela karusellen med riskbedömning osv drog igång och jag vill ju helst av allt kunna isolera mig så mycket jag bara kan för att skydda mig och bebisen. Jag hoppas verkligen att jag kan få komma tillbaks till jobbet efter föräldraledigheten med ny energi och lust för som det känns nu så är det ju inte särskilt roligt att vara AT-läkare trots att jag ju vet att det beror på att jag befinner mig i en väldigt speciell och utsatt situation. Vi är ju alla överlag extremt trötta på denna pandemi och bara tanken på att få återgå till någon form av normalitet känns tyvärr fortfarande så avlägset.
Nu skall jag dock försöka njuta av en lugn helg med familjen och försöka koppla bort jobbet så mycket jag bara kan. Då mår jag faktiskt ändå väldigt bra.
Vecka 29
Åh... jag hade just skrivit ett långt inlägg om vecka 29 och skulle bara lägga in lite bilder då allt försvann.. Skall försöka komma ihåg vad jag skrivit så gott jag kan men humöret är ju inte längre på topp med tanke på hur känslig man blir av alla dessa gravidhormoner.
Graviditeten susar verkligen förbi och jag hinner inte med. Tanken var ju att göra veckouppdateringar här något sånär frekvent i alla fall men nu var det ju många veckor sen sist. Å ena sidan så vill jag inget hellre än att dagarna skall gå så att jag kan gå hem på föräldraledighet NU med tanke på coronasituationen men å andra sidan är jag verkligen inte redo att lämna graviditeten bakom mig och påbörja livet som trebarnsmamma (hur skall det ens gå till liksom?). Jag försöker påminna mig själv om att njuta av varje liten sekund av denna graviditeten men det har ju i perioder inte varit helt lätt när jag mått rätt kasst psykiskt.
Lillan rör sig i alla fall som aldrig förr där inne i magen som växer och knakar för varje dag som går. Hon är nog den absolut mest aktiva av mina tre barn och det känns som att hon är igång från tidig morgon tills dess att jag går och lägger mig med korta perioder av vila däremellan. Det är så otroligt mysigt att känna henne böka run där inne och jag kan verkligen inte få nog. Än är det inga kickar mot revben eller ilningar ner i underlivet som det ju blir mot slutet. Jag vet att sparkarna är det jag kommer sakna allra mest sen när jag inte längre är gravid. Idag kunde dessutom även den otåliga sexåringen känna en liten spark på utsidan. Så mysigt ju! Foglossningen håller sig också i schack för det mesta och har jag en riktigt jobbig dag så brukar det ändå hjälpa med värme, vila och ett par Alvedon.
Trots att jag som sagt inte alls känner mig redo för att hon skall göra entré än på ett bra tag så har jag sedan vi gjorde vårt tillväxtultraljud utvecklat lite utav ett traderaberoende (oups). Vi har ju en hel del kläder sparat från grabbarna så jag kompletterar ju mest med små söta "tjejkläder" och mitt hjärta smälter verkligen när det dimper ner ännu ett litet paket i brevlådan innehållandes dessa små pyttekläder. Då blir allt längtan efter en god liten nyföding sovandes på mitt bröst enorm.
Förösker så gott jag kan i alla fall att fota magen med mobilen för att dokumentera hur det växer. Här kommer bilder från vecka 14, 19, 24 och nu bara för några dagar sedan. Visst har det hänt en hel del ändå? Särskilt sista månaden. Jag undrar verkligen hur stor jag kommer bli denna gång med tanke på att jag redan har svårt att få på mig stödstrumporna på morgonen.
Det blir en...
Jag svävar som på moln efter vår magiska gårdag. Efter att ha haft så många jobbiga veckor så är denna känslan magisk i kroppen och jag vill aldrig att det skall ta slut. Igår var jag och Tom nämligen i Borås och gjorde ett privat tillväxtultraljud. Vi hade en tid bokad redan förra lördagen som vi tyvärr fick avboka i sista minuten då jag ju blev del i en smittspårning på jobbet och det enda spännande jag fick göra den dagen var att få en pinne uppkörd i hjärnan.
Jag var så nervös över att vi inte skulle komma iväg denna lördag heller och kunde först slappna av när vi klev in på Akleja kvinnoklinik och satte oss i väntrummet. Vilket ställe förresten! Otroligt fina lokaler och barnmorskan som tog emot oss var helt underbar. Hon ingjöt en sån trygghet i både mig och Tom. Anledningarna till att vi ville göra ett till ultraljud var flera. Bland annat så upplevde jag barnmorskan som gjorde mitt rutinultraljudet som extremt osäker, sen på grund av Covid så fick inte heller Tom vara med och sist ville vi dubbelkolla den osäkra gissning vi fått om könet.
Allt såg tack och liv sååå bra ut. Vi gick igenom och tittade på alla organ lite översiktligt och bebisen mätte endast 20g från medelvikt för den veckan jag är i (26+2 igår). Tillslut fick vi "titta mellan benen" och själva gissa på könet och det var ju solklart. Vi väntar en liten lillasyster ❤️
Det var svårt att få till en bra bild på henne då det börjar bli trångt där inne och hon låg och försökte få in fingrarna i munnen men här har vi lilltjejen.
Efter ultraljudet gick vi in på lindex och köpte varsin outfit till henne samt lite pyjamasar och strumpor. Vår Boråsvisit avslutades med lunch på Tugg (som verkligen lyckats bra med att coronasäkra sin restaurang, heja er!) innan vi begav oss hem igen till barnen som under tiden lekt med min grymma kusin och hennes kille som både nyligen haft corona (så smidigt!).
Nu börjar allt kännas lite mer verkligt. Att vi faktiskt skall få en liten bebis, en liten lillasyster, i månadsskiftet juni/juli. Hon röjer ju runt för fullt där inne varje dag men detta kändes ändå som sista pusselbiten för att verkligen få känna att det är på riktigt och särskilt för Tom som inte fått vara med på ett enda graviditetsrelaterat besök. Vi längtar efter dig!
Riskgrupp
Nä, nu är det verkligen dags att skriva av sig lite. De senaste veckorna i mitt liv har varit helt fruktansvärda verkligen så jag har inte haft en droppe energi över när jag kommit hem från jobbet och har många kvällar lagt mig redan strax efter åtta på kvällarna eftersom jag varit totalt slutkörd. Inte nog med att man är gravid och att det ju är en ansträngning i sig liksom...
För några veckor sedan publicerade socialstyrelsen en rapport som fastslog att gravida riskerar att föda för tidigt om de drabbas av covid-19 och därför räknas till riskgrupp. Som gravid läkare på sjukhus blir man ju genast orolig med tanke på att jag träffar så otroligt många människor, både kollegor, patienter och anhöriga, varje dag och att avstånd osv inte alltid kan hållas. Det har varit en kamp att göra min röst hörd i detta dock då region och sjukhusledning inte velat erkänna att det finns risk för smitta på arbetsplatsen men efter många om och men är jag nu akut omplacerad från kirurgiblocket till psykiatrin.
Jag gjorde min första dag på psykiatrin idag och eftersom att flytten skedde bara på några få dagar så hade varken jag eller mina nyblivna kollegor tid att förbereda oss. Dagen har därför varit helsnurrig men jag hoppas för allt i världen att det skall bli en bra, och framförallt coronasäker, placering. Vi får ta en dag i taget och utvärdera helt enkelt och känns inte detta heller bra så får jag fortsätta min kamp om att förhoppningsvis bli helt avstängd från arbetet för att skydda mig och bebisen i magen.
Så mycket stress, tankar och känslor som yrt runt i min kropp den senaste tiden räcker och blir över för hela graviditeten och mer därtill. Jag har verkligen mått uruselt av bara tanken på att gå till jobbet och helt ärligt så räknar jag bara ner dagarna tills jag får gå hem på föräldraledighet den 4 juni nu. Jag är dock omringad (om än dock inte fysiskt i dessa tider) av en massa fantastiska och stöttande vänner, familjemedlemmar och kollegor som peppat mig när jag bara velat gråta vilket är en stor tröst och anledningen till att jag inte brakat sönder totalt.
Jag har som grädden på moset precis varit del i en smittspårningskedja där jag blivit exponerad för just Covid-19 på jobbet och tagit test både i lördags och idag som tack och lov varit negativa. Jag skulle på riktigt kunna skriva en hel roman om de senaste 3 veckornas virvelvind men jag tänker att jag lämnar det så och försöker så gott jag kan att blicka framåt och ta en dag i taget som sagt. Ensam är verkligen inte stark så ett stort tack till er alla som finns vid min sida ❤️ Ni betyder allt!
Illustrativ bild från en av alla gråtstunder i bilen efter ännu en ångestfylld dag på jobbet...
Imorgon är jag ortoped
Som en liten sidoplacering under kirurgiblocket har vi fyra ortopediveckor insprängda. Ortopedi har aldrig legat på min topplista över specialiteter jag sett mig själv inom och helt ärligt har placeringen på ortopediavdelningen inte varit särskilt givande. Jag har däremot äntligen fått komma tillbaks till akuten igen (blev ju portad från medicinakuten i och med graviditeten och smittorisken med Covid) och oj vad kul det har varit. Jag har fått spruta in bedövningsmedel in i knäleder, trycka tillbaks axlar som hoppat ur led, sy och lägga fingerbasblockader. Jag har fått undersöka alltifrån leksugna treåringar och tjuriga tonårsgrabbar till gamla damer som ramlat ur sängen och brutit armen. Det har varit sån stor variation och äntligen har jag fått prata med och undersöka mina patienter vilket jag ju tycker är det absolut bästa med att vara läkare och som faktiskt inte alltid är en självklarhet när man jobbar på en vårdavdelning.
Idag när jag satt inne på ortopedens läkarexpedition kom en sköterska förbi och hade en liten rundvandring för en blivande kollega på akuten. "Och här har vi ortopederna" sa hon och pekade in på mig där jag satt ensam framför datorn och förberedde mig för att gå in till nästa patient. Jag skrattade lätt och svarade att jag ju inte riktigt är ortopedspecialist än efter mina 3 ynka veckor på ortopedkliniken, "men kanske imorgon?!". Fint ändå att man blir betraktad som "en i gänget" så pass fort trots att jag ju känner mig lika mycket ortoped som astronaut i dagsläget. Jag lär mig dock otroligt mycket, särskilt av att få vara på akuten med duktiga ST-läkare, så lite har jag nog fått med mig om benbrott och senskador. Nästa vecka byter jag läkarexpedition då jag går tillbaks till att "vara kirurg". Jag får hoppas att det känns kul och utvecklande även där!
Vecka 20
För drygt en vecka sedan var det äntligen dags för mig och kulan att gå på rutinultraljudet. Jag var fruktansvärt nervös kvällen innan och hade svårt att sova. Väl på ultraljudsbritsen låg jag helt spänd medan barnmorskan gick igenom organ för organ och allt såg som väl var fint ut. Vi fick en gissning på kön men hon verkade lite tveksam så vi håller nog det för oss själva en stund. Vi har faktiskt pratat om att gå privat och göra ett extra ultraljud för att Tom ska få möjlighet att vara med och se lillen där inne i och med att detta troligen är vår sista lilla knodd och då kanske vi passar på att fråga om de kan se könet en gång till. På ultraljudet blev mitt beräknade förlossningsdatum dessutom framflyttat så nu är jag beräknad till 1 juli.
Efter ultraljudet har jag kunnat andas ut ordentligt. Bebisen har dessutom kommit igång ordentligt med sparkar nu som jag både kan känna och se på utsidan. Det kommer inte så ofta men någon gång per dag får jag några buffar och det är SÅ MYSIGT! Nu börjar jag verkligen känna att det kommer komma en liten bebis till oss i sommar och får inte ångest varje gång jag berättar för någon om graviditeten.
Jag har dessutom fått ett enormt sug efter att få köpa små söta minikläder. Vi har ju otroligt mycket sparat efter Vincent och Charlie men en hel del är ju ändå rätt slitet efter två barn och jag behöver dessutom komplettera med lite sommarkläder i de minsta storlekarna då varken Charlie eller Vincent har behövt det. Vågar dock inte riktigt handla i och med att könet är lite "osäkert" så jag kanske väntar tills efter nästa ultraljud.
Hur som helst är det absolut viktigaste att allt ser strålande ut med lilla pyret i magen och att jag med den vetskapen kan få börja njuta mer av graviditeten. Det hela blir ju inte sämre direkt av att dagarna bara blir ljusare och ljusare! Hoppet kommer verkligen tillbaka och snart snart är det äntligen vår!
Här är bilder på kulan idag vecka 19+1 ❤️
Rondjour på KAVA
Efter två veckor på KAVA var det idag dags för min första jour. Denna gången rondjour vilket jag ju gått även när jag jobbade på neurologen. Jag har varit lite bortskämd de senaste veckorna och sluppit jourer på medicin (som bara har jour pass på akuten eller Covidavdelningar) eftersom jag är gravid och inte får ta hand om varken misstänkta eller bekräftade covidpatienter vilket det ju kryllar av på ovan nämnda ställen. Jag har helt enkelt haft ett vanligt måndag-fredag jobb och kunnat ha helgerna att vila upp mig på vilket jag verkligen behövt. Nu är jag ju som sagt på kirurgen och där är covipatienterna få så då går det bra att gå jourer, i alla fall när det handlar om rondjourer.
Jag var lite nervös inför dagens jour och hade faktiskt svårt att somna igår. Mest för att jag inte ens visste vart jag skulle befinna mig kl 8 när mitt pass startade eller vad som förväntades av mig de maffiga 10 timmar som jag var schemalagd. Kom hem här för en liten stund sen och är HELT slut. Patienterna var minst sagt sjuka på avdelningen vilket innebar mycket jobb för mig och min specialist. Första gången jag hade paus för mat och toabesök var strax efter två och då intog jag en Mac&Cheese snackpot framför datorn. Vid strax efter 16 fick jag en kvart att äta min lunchlåda och strax efter sex kunde jag äntligen ringa och rapportera till min specialist (som fått gå iväg för att akut operera en patient) och slinka ner till omklädningsrummet.
Om jag förstod sköterskorna rätt så var dagen rätt så extrem så jag hoppas inte nästa helgjour om två veckor blir riktigt lika illa. Att inte få äta och sitta ner när man behöver är inte riktigt bra för en gravid kropp och mina fogar är inte särskilt glada på mig. Det var otroligt skönt att få komma hem och slänga sig på soffan och känna lillen sparka där inne för fullt, det får mig genast på gott humör.
Nu ska jag ta fram lite chips och mysa framför ett avsnitt innan välförtjänt sömn väntar! Imorgon skall jag vabba Charlie som är snorig och för första gången på länge så känns lite vabb som en väldigt välbehövlig paus! God natt på er ❤️
Vecka 19
I fredags gick jag in i vecka 19 och denna veckan är det äntligen dags för det stora rutinultraljudet. Jag är supernervös och hoppas verkligen att allt ser ut som det ska där inne. Tom får ju pga coronan inte vara med och det är verkligen jättetråkigt för honom att han missar detta. Det är svårt som det är när man står bredvid som partner att knyta an till sin bebis men det blir absolut inte enklare när man förvägras att delta i mödravården överhuvutaget fram tills dess att det är dags för förlossningen. Att dessutom eventuellt ligga där själv på britsen och få negativa besked (om det mot förmodan skulle hända) känns väldigt jobbigt men vi förstår ju också varför reglerna ser ut som de gör. Vi är givetvis också väldigt nyfikna på om det är en liten lillebror eller lillasyster där inne! Någon som vågar sig på en gissning?
De senaste dagarna har jag börjat känna bebisens små buffar utanpå magen. Jag har fortfarande svårt att känna så mycket rörelser över dagen och rörelserna har inte varit särskilt starka eller tydliga men nu de senaste kvällarna har jag legat med handen mot nedre delen av magen och fått mig ett par buffar som jag faktiskt känt även utanpå. Så himla himla mysigt!
Jag har också fortsatt en hel del sammandragningar, särskilt om kvällarna. Detta i kombination med bäckensmärta kan bli rätt jobbigt stundvis under dagen och på helgerna kan jag behöva lägga mig ner och vila en stund när det blir jobbigt. Jag hoppas att det bara är något tillfälligt och att det kommer lugna ner sig en aning för ikväll har det faktiskt inte varit kul.
Här kommer ett par bilder som jag knäppte på kulan imorse. Charlie ville också vara med på ett hörn hehe. Han pratar om bebisen i magen hela tiden verkligen.
En fjärdedels legitimation
I fredags gjorde jag min sista dag på medicinblocket och har alltså kunnat bocka av 1/4 av min AT. Det har gått rasande fort tycker jag och helt ärligt så är jag fortfarande lite tveksam till om jag egentligen lärt mig särskilt mycket. Jag har nog utvecklats en hel del i min läkarroll utan att jag märkt det själv men det kändes ändå när jag stämplade ut för sista gången i fredags att det finns oändligt mycket mer att lära.
Ja har dock känt mig ganska klar med medicin och redo för nya utmaningar. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag inte längtade tillbaks en smula till mitt trygga näste uppe på hematologi- och onkologiavdelningen idag när jag gjorde min första förvirrade dag på KAVA, kirurgklinikens akutvårdsavdelning. Det känns så surt att man liksom klättrat upp för ett berg i 4,5 månad och sen innan man ens fått se den vackra utsikten så säger guiden att vi skall gå upp för en annan kulle istället. Det känns som att ta ett enormt kliv tillbaka och det är inte så konstigt med tanke på att jag läste kirurgkursen för sisådär 3,5 år sedan. Det är ju en livstid bort känns det som.
Jag kände mig som en vilsen läkarstudent återigen när jag satt där på ronden och försökte hänga med när min läkarkollega och den mycket rutinerade sjuksköterskan gick igenom alla patienter. "Om du har frågor så måste du ställa dem!" klämde kollegan ur sig och jag nickade till svar fast jag tänkte för mig själv att det var svårt nog att försöka pressa fram 3,5 år gamla minnen om gallstenar, blindtarmar och tarmvred ur min trötta gravidhjärna.
Nu sitter jag i alla fall här hemma helt slut och försöker övertala min hjärna att det ändå är rätt mysigt att försöka vara vaken någon timme till i alla fall innan huvudet får möta kudden. Än vet jag inte om jag kommer att lyckas ;) Nä, att vara ny på jobbet är verkligen inte min grej men tyvärr är det ju vardagsmat för en AT-läkare. Jag längtar verkligen till STn (vart det nu blir) där man får låååånga placeringar på ett och samma ställen. Magiskt ju!
Vecka 18
Tiden flyger iväg den här graviditeten. Det är på ett sätt skönt med tanke på att jag varit så orolig men jag får så dåligt samvete att jag inte ägnar denna lilla bebis lika mycket tid och eftertanke. Mina föräldrar frågade häromveckan om jag tar bilder på magen och dokumenterar graviditeten. Min mamma är tredje barnet själv i en syskonskara om fyra så hon tycker nog att jag inte skall "glömma bort" detta lilla liv bara för att jag redan gjort detta två gånger tidigare. Och visst har hon rätt. Med de andra barnen gjorde jag ju uppdateringar varje vecka med magbilder som jag kunde jämföra och jag har under denna graviditeten kunnat gå tillbaks till de inläggen och jämföra med hur jag mår och känner idag i samma vecka vilket är så fint.
Till en början förde jag en liten dagbok men sen föll det i glömska. Nu tänkte jag att jag skall försöka att slänga upp några inlägg här. Kanske inte lika nitisk som jag gjorde sist men jag skall verkligen göra mitt bästa för att dokumentet denna resan också. För de av er som inte är särskilt intresserade av graviditeten så är det ju bara att hoppa över dessa inlägg.
Så, vecka 18 då. Det känns skönt att illamåendet är som bortblåst sen några veckor tillbaka. Det var verkligen vidrigt. Jag har börjat få tillbaks lite mer energi nu också men har fortfarande dagar då jag är heeelt slut och somnar på soffan (typ i fredags.. och klockan var bara nio hehe). Däremot börjar foglossningen smyga sig på sen några veckor tillbaka. Det varierar jättemycket från dag till dag, igår var en riktigt riktigt jobbig dag. Fick ta Alvedon igår kväll och parkera mig själv i soffan hela kvällen för att hitta en någorlunda bekväm position att vila i medan jag idag inte känt någonting, så skumt. Har också börjat få en hel del sammandragningar nu. De är inte bekväma alls men gör inte ont i alla fall.
Jag känner små små rörelser ibland också och har gjort det ett par veckor. De är verkligen inte självklara och ibland tror jag nästan att jag inbillar mig. Skulle kunna sätta pengar på att moderkakan ligger i framvägg för med storebrorsorna har jag känt tydliga rörelser från vecka 16-17 nästan dagligen. Längtar verkligen efter ordentliga karate kickar och att få ligga och titta på när magen gör konstiga små rörelser men det kommer nog inom några veckor hoppas jag. Det är det och rutinultraljudet som jag längtar till allra mest just nu.
Här kommer några bilder på kulan från veckan:
Jag har inte mått så bra
Jag är så glad att 2020 är över. Tom tyckte att jag var lite löjlig när vi stod på balkongen tillsammans på nyårsafton med en halvt sovande Vincent i famnen och tittade ut på himlen som sprakade i regnbågens alla färger och jag gång på gång sa att 2020 äntligen är över. Men det är precis den lättnaden jag känner.
Jag har inte mått så bra den senaste tiden. Året har varit TUNGT och det hela accelererade mot hösten och vintern. Det har varit fantastiskt kul att äntligen få komma ut och jobba efter så många år som student men det har också varit enormt påfrestande för både kropp och skäl. Pendlingen tär mycket på mig och skall jag vara helt ärlig så har nog inte medicinblocket som AT-läkare varit min grej. Jag trivdes så otroligt bra på neurologen och saknar fortfarande både jobbet och kollegorna där.
På detta kom en pandemi och la sig som ett lock över allt. Det finns vänner och familj vi knappt träffat på ett år och all VAB och sjukfrånvaro har ätit ett stort hål i plånboken. Jag har känt mig ensammast i världen och tappat motivationen till så mycket. Några månader in i graviditeten slog dessutom andra vågen till med full kraft och numera lever vi helt isolerat hemma. Varken vi eller barnen träffar kompisar mer än i förskola/skola (bortsett från utomhus) eller på jobbet och vi träffar enbart mina föräldrar samt åker till affären för att handla. Det är tufft! Vi satt helt själva på julafton med släkten på skype och även nyår firades i mysbyxor med lilla familjen i soffan då barnen hade fått feber. Så långt ifrån hur det brukar och bör vara.
Så ja, när klockan slog tolv där på nyårsafton tändes ett litet ljus inom mig. Ett hopp om att det blir bättre nu. Vaccineringen är igång, mina hormoner har lugnat sig vilket gör mig mindre gråtmild och trött, för varje dag som går får vi mer dagsljus och jag vågar tro att vi alla kommer att må bättre. Det har varit ett kasst bloggår för min del pga av detta men i och med graviditeten så hoppas jag verkligen på lite mer frekventa inlägg här inne. Bara för att man är tredje barnet så skall man ju inte glömmas bort.
Vill avsluta med att skriva att det inte är någon fara med mig, jag har bra stöd runtomkring mig men jag ville bara skriva av mig ifall det är så att det finns fler där ute som känt precis som jag att året har varit piss. Vi är faktiskt inte ensamma trots social distansering och det kommer ett slut på den här pandemin! Tills dess så får ni lova att vara rädda om er själva och om varandra <3 Kram!
Avslutar med lite bilder från vår nyårsafton:
Lilla trean
Okej hörni, som många av er sett på min instagram så har vi burit på en liten hemlighet ett tag. Bebis nummer tre ligger och bakas i min mage i detta nu!
Vi gick ut med graviditeten på nyårsafton och nu har jag redan hunnit in i vecka 17. Tiden springer verkligen förbi! Det har tagit emot ganska mycket att gå ut med graviditeten den här gången. Jag har varit oroligare än någonsin att något skall gå fel och har knappt velat ta in att jag är gravid som ett sätt att skydda mig själv från en eventuell förlust. För varje person vi har berättat för har det känts som att jag jinxat mig själv och jag har snarare känt mig mer orolig än lättad. Allt har dock hittills gått fint och första trimesterns svängande hormoner börjar lugna sig och jag börjar känna mig mer och mer säker på att detta kommer att gå vägen. Om bara några veckor är det dags för rutinultraljudet och ser allt bra ut där tror jag nog att jag kan släppa en hel del ångest.
Men, vi är givetvis otroligt glada över det lilla livet i magen som växer för varje dag som går. Vincent är supertaggad på en till bebis medan Charlie nog är aningens skeptisk till det hela. Det känns som att denna lilla parvel kommer göra familjen helt komplett och vi längtar alla till sommaren på så många plan (någon mer som inte orkar en sekund till av pandemi?).
Stort tack för alla fina grattis vi fått både i meddelanden och på instagram, det värmer otroligt mycket!
Vintermörkret och coronapandemin
Hej hörni!
Nu var det ett bra tag sen sist. Det har varit MYCKET i livet det senaste och helt ärligt så är mitt mående inte på topp just nu. Hela situationen med corona innebär mycket stress. Vi träffar ingen utanför familjen i dagsläget, vi vabbar och är sjukskrivna själva om vartannat, det är hög belastning på jobbet med extrajourer och mycket frånvaro och dessutom har ju vintermörkret lagt sig som ett lock över allt. Nä det är kämpigt just nu.
Nu är vi dock inne i december och det blir ju lite extra mysigt med juletider när man har barn. De är så förväntansfulla kring alla små grejer och det är skönt att få fly verkligheten en stund och landa i nuet med dem. Baka pepparkakor, titta på julkalendern (jättemysig tycker jag!) och så har vi en liten nisse som kommer till oss om natten och hittar på bus till barnens stora förtjusning. Julen som i vanliga fall är så stressig känns som det absolut minst stressiga just detta året och det är verkligen skönt.
På jobbet då? Jo men som sagt, det är rätt stressigt men det fungerar ändå bra. Har varit på samma avdelning nu ett tag vilket är tacksamt eftersom man ju kommer in i rutinerna på ett annat sätt då. Överläkarna jag jobbar med känner mig och vet vad jag kan och ger mig (oftast) lagom mycket ansvar. Vi är ett så härligt gäng AT-läkare och det är roligt att få ha den gemenskapen också.
Nu har jag inte ens 1,5 månad kvar av mitt medicinblock vilket känns helt galet.Jag vet inte om jag blivit så mycket klokare på denna relativt korta tid men jag har givetvis lärt mig massor som jag inte ens märkt av. I förra veckan hade vi introduktionsföreläsningar inför kirurgiblocket samt en del praktiska övningar som gipsteknik och så fick vi öva på att sy i gristunga. Jag blir kvar på medicin över jul och börjar sen på kirurgen i slutet av januari. Det ska bli både läskigt och kul att helt få byta klinik.
Hur mår ni andra nu i coronatider? Vad gör ni för att själva må bra och hålla ut?
AT-läkare på akuten
Nu var det ett bra tag sen sist! Har varit mycket i livet det senaste och dessutom har jag haft två veckor på akuten som varit minst sagt intensiva. Tänkte att jag skulle berätta lite om dem.
Efter att ha hoppat runt en del första månaden med placering både på HIA, infektion och hematologi/onkologiavdelningen så var det åter dags att byta och gå ner för två veckor på akuten. Måste ärligt erkänna att jag var rätt nervös inför mitt första pass. Det är en stor skillnad att vara på akuten jämfört med att vara AT-läkare på en avdelning. Ansvaret på dig som läkare är MYCKET större på akuten där man har ansvar för både flöde och för att rätt beslut tas för varje patient. De flesta av mina patienter är det ingen annan läkare än jag som träffar.
Jag och min AT-kollega för veckan mötte upp en av de mest rutinerade läkarna på akuten under måndagen för en snabb introduktion och han försäkrade oss om att det viktiga var inte hur många patienter vi tog utan att det blev rätt handläggning. Klen tröst kanske för en färsk AT-läkare som kännar att man glömt av precis allt vad behandlingar av akut astma och proppar i underbenen heter. På SÄS har de som krav att vi måste stämma av varenda patient vi handlägger med en senior kollega vilket jag tycker är jättebra och högst rimligt. Man känner sig inte "störig" när man vet att man faktiskt MÅSTE fråga för att kunna komma vidare i handläggningen. Jag upplevde däremot att jag i alla fall i början av veckan hade minst lika många frågor om smågrejer som vart man hittar reflexhammare, vad skrivaren har för nummer, hur jag vet vilken patient jag skall ta först i akutliggaren (digital väntelista efter prioritering på akuten) och hur man skriver ut etiketter för att ta en blodgas (blodprov från artären i handleden). Det blev MÅNGA frågor.
Jag tog i snitt 2 patienter per dagpass min första vecka. Det kändes futtigt men precis som läkaren sa där i början av veckan så behövde jag å andra sidan inte gå hem med en klump i magen funderandes på om jag hade gjort rätt som skickade hem patienten som sökt med bröstsmärta men där min bedömning efter alla prover och utredningar var att det troligen var muskelvärk.
Tanken var också att jag skulle ta en larmpatient med kollega som stöd i bakgrunden under min dagvecka på akuten. Larmpatienter är de som kommer in med ambulans till akuten som behöver omedelbar bedömning av läkare av olika anledningar. Patienterna faller ut på något sätt på ambulansens triageringsblad och är mer eller mindre "instabila" eller riskerar att bli det inom snar framtid om man inte vidtar åtgärder. Dessa situationer har vi simulerat på olika sätt under utbildningen (ni kan läsa om det HÄR). Tyvärr fick jag inte möjlighet till det då det aldrig riktigt passade, när larmpatienterna kom in var jag oftast inne hos någon patient eller på lunch.
Så veckan därpå var det dags för min första nattvecka på akuten. Nu var jag nervös på riktigt. På natten är vi två läkare på hela medicinakuten och en bakjour på huset som tar hand om alla inneliggande patienter. Det är en otrolig skillnad mot hur det är dagtid då huset kryllar av läkare och vi är otroligt välbemannade även på akuten. Jag som aldrig har jobbat mer än någon enstaka natt i mitt liv och ett par nätter på förlossningen som student visste inte riktigt hur hjärnan skulle fungera utan att sova på hela natten och hur jag på bästa sätt skulle återhämta mig mellan passen. Under en vecka har vi 3 nattpass på 11,5 timme var, dessa ligger som regel varannan natt och för mig passade det upplägget nog bättre än att köra tre nätter i rad. Hjärnan hann återhämta sig lite.
Mina tre nätter var allt annat än roliga.. eller de var ju roliga på det sättet att jag verkligen lärde mig otroligt mycket och att det var kul med utmaningen att få stå själv som läkare med ansvar, men själva nattdelen av det hela var hemsk. Hade en fantastisk nattkollega dock och vi kämpade på tillsammans och hade det väldigt trevligt.
De första två nätterna jobbade jag och kollegan konstant i 11,5 timma utan en enda rast. Någon kopp te blev det i farten och mot slutet ville man bryta ihop lite i väntan på att dagpersonalen skulle ta över. Sista natten var mycket lugnare. Efter kl 5 hade vi inte en enda patient på akuten. Då satt jag på en kontorsstol med fötterna på en annan, invirad i en filt och slumrade till och från. Tiden sniglade sig verkligen fram och det var en otrolig lättnad att äntligen få komma hemåt vid 8.
Jag fick dock chansen att ta mitt första larm själv med min kollega i bakgrunden (hanns inte med de första nätterna då vi hade så mycket så hon tog alla larm). Det var en ganska stabil patient med infektion som hade lite snabb andningsfrekvens men var stabil i övrigt och det enda jag gjorde var att undersöka, ordinera antibiotika och planera för inlägging och vidare undersökningar. Kändes skönt att få ett så pass "lätt" fall att ha att luta mig på självförtroendemässigt inför mitt nästa larm.
Allt som allt alltså: Lärorikt och utmanande men mycket slitsamt. Nu är jag tillbaks till dagtid igen och det känns fantastiskt skönt! Inför nästa nattvecka måste jag försöka hitta en bättre strategi kring sömnen mellan passen så jag inte går under! I övrigt känner jag mig som en riktig supermänniska som faktiskt överlevde veckan och gjorde att bra jobb (lite skryt måste man väl få slänga sig med?).
Onsdag
Är redan snart 4 veckor in i ATn nu. Själv tycker jag att tiden sniglar sig fram men när man skriver det så så har det väl ändå gått ganska fort. Jag har haft lite otur med min första placering och har haft svårt att trivas på avdelningen samtidigt som jag känt mig väldigt vilsen och ny. På avdelningen jag varit på jobbar man ensam som AT-läkare tillsammans med sin specialist vilket gör att jobbet stundtals blir väldigt ensamt. Att inte alltid ha någon på plats att fråga gör också sitt och nu vill jag mest få dessa två kvarvarande dagarna överstökade och gå vidare till nästa avdelning där man jobbar i lite större och fler team med både underläkare, AT-läkare och ST-läkare vilket skall bli kul.
Idag har vi haft AT-dag på sjukhuset. Det har för min del inneburit APT, traumasimuleringsövning på akuten och temaföreläsningar om barnsjukdomar. Väldigt skönt faktiskt med ett avbrott från kliniken och otroligt kul att få samlas alla AT-läkare från sjukhuset och få ett ansikte på de som jobbat lite längre än vad jag gjort. I och med att man hoppar runt så mycket mellan avdelningar som AT så blir sammanhållningen och stöttningen i AT-gruppen i sin helhet superviktig. Det är ju egentligen bara dem som vet vad man går igenom just nu och det är alltid lika skönt att få komma till AT-rummet för att luncha och ventilera av sig om saker som man varit med om.
På tal om AT så börjar det dra ihop sig för AT-ansökningsperioden nu. Jag är så fruktansvärt glad att få vara på andra sidan av den frustrerande process som det är att söka AT och jag håller alla tummar och tår för att de underläkare som jag pratat med på sjukhuset lyckas knipa en plats i denna omgång. I de bästa av världar så skulle ju alla som ville få AT direkt men den utopin kommer vi ju tyvärr bara längre och längre ifrån i dagsläget. Är det någon här inne som skall söka denna omgången så önskar jag dig stort lycka till! Tveka inte att höra av dig om det är något du undrar!
AT-introduktionen
Hallå hallå från andra sidan AT-introduktionen. Har precis landat i sängen efter en kort joggingtur som var mer än välbehövlig efter min första dag ute på kliniken som AT-läkare. Men vi backar bandet lite grann för nu var det över en vecka sedan jag gjorde ett inlägg och ni är säkert nyfikna på hur det varit hittills.
Första veckan hade vi alla 11 nya AT-läkare i Borås en gemensam introduktionsvecka. På måndagen möttes vi nervöst upp i entrén till sjukhuset och begav oss sedan till campus där vi i ett av rummen fick slå oss ner vid varsin informationsmapp och en sprillans ny namnskylt. Jag blev glatt överraskad då jag i alla fall kände igen två bekanta ansikten i gruppen. Veckan flöt på med olika mer eller mindre givande genomgångar av bland annat journalsystem, brandutbildning, vårdhygien, arbetstidsrapportering samt lite presentation av själva AT-upplägget och de olika blocken som ingår (medicin, kirurgi, psykiatri och allmänmedicin). Tre av fem dagar blev vi bjudna på lunch och dessutom bjöds det både på förmiddagsmacka och eftermiddagsfika så vi kunde inte direkt klaga.
Fredag eftermiddag avslutades med en rundvandring på akutmottagningen (där vi ju kommer göra en hel del jourer) samt en kort fallbaserad HLR-övning. Möra efter en hel vecka med massa ny information var det ett helt gäng mycket trötta AT-läkare som efter det äntligen tog helg.
Inget fika på fredagen så unnade mig själv lite gott efter HLR-träningen till bilresan hem!
Denna veckan delade vi upp oss i våra två grupper. Jag tillhör den gruppen som börjar med 4,5 månad medicin och den andra gruppen kommer göra 4,5 månad kirurgi innan vi växlar med varandra. Veckan drog igång med två dagars föreläsningar om olika sjukdomstillstånd som vi kommer att stöta på och allt som allt var det skönt at få fräscha upp hjärnan lite eftersom det ju var ca 3,5 år sedan jag läste medicin på läkarprogrammet.
Så idag var det äntligen dags att få jobba "på riktigt". För min del startar jag mitt medicinblock med 2,5 vecka på hjärtintensivvårdsavdelningen (HIA). Det innebär förutom avdelningsarbete även att jag skall bära hjärtstoppssökare och springa på hjärtstopp tillsammans med en erfaren ST-läkare eller specialist i utbildningssyfte. Jag var så otroligt nervös igår kväll att jag knappt kunde somna och tankarna bara snurrade i huvudet.
Morgonen började i alla fall bra, jag kom iväg i tid med barnen till skolan och förskolan. Jag hittade till omklädningsrummet, till signeringsrummet med stämplingsdatorn, efter lite om och men till administrationen där sökaren låg och slutligen till HIA. Det visade sig att min specialist för dagen även var min handledare som jag skall ha under hela medicinblocket och det kändes bra i magen direkt faktiskt. Dagen susade förbi och det var med en stor lättnad som jag mötte upp Agnes (en av mina AT-kollegor på medicin) för att debriefa av oss lite grann medan vi traskade iväg mot omklädningsrummet. Jag överlevde och jag kände mig förvirrad och ny på jobbet men det kändes ändå helt okej! Nu tar vi en dag i taget och så hoppas jag på att den där inlärningskurvan blir lika brant som när jag började på neurologen.
Imorgon är det dags
Som ett barn som skall börja skolan ligger jag här i sängen med fjärilar i magen. I fredags tog jag ett ledsamt farväl av mina fina kollegor på neuro/rehab-kliniken och imorgon är det äntligen dags för första dagen som AT-läkare.
Första dagen som underläkare!
Jag är nervös. När jag blev inslängd på mitt första underläkarvikariat i februari hann jag inte riktigt oroa mig så mycket men denna gången har jag verkligen hunnit att fundera. Jag har varit så bekväm efter 6,5 månad på stroke- och neurologavdelningen. Jag har blivit duktig på det jag gör och lärt mig enormt mycket. Nu plötsligt slungas jag tillbaks till okänd mark och skall än en gång förvirrat möta upp mina blivande kollegor och bli en del av en klinik som jag inte känner. Det ska bli otroligt kul att få möjlighet att lära mig en massa nya saker och utvecklas men det kommer till priset att vara ny på jobbet igen, en känsla jag inte är särskilt förtjust i.
Mina förhoppningar ä ju såklart att alla är lika trevliga som mina fd kollegor och att det ställs rimliga krav på mig och vad jag förväntas kunna och bidra med. Jag håller även tummarna för att jag kan få behålla en liten uns av det självförtroendet jag byggt upp som underläkare in i min nya titel. Inlärningskurvan lär ju vara minst lika brant som den varit hittills så det gäller nog bara att ta sig igenom de första skrämmande veckorna när allt är nytt och man känner sig ganska så otillräcklig.
Jag har i alla fall laddat upp på bästa sätt med en supermysig helg i Bosared tillsammans med våra vänner och deras barn. Både barnen och vi har njutit i fulla drag av ett par dagar ute på landet med bad i badtunna, båttur, lek, god mat och härliga pratstunder med ett glas vin ute på verandan när barnen äntligen somnat. Vädret var inte riktigt på vår sida men bara att få komma ut dit ger mig ro i själen och då gör det ingenting att behöva hålla sig inomhus en helg. Några solglimtar fick vi som synes på bilderna nedan.
Men nu skall jag nog ta och släcka ner här och få mig lite sömn! Imorgon är jag AT-LÄKARE!